Går vidare
24 år. Det har gått en tid. Det är faktiskt som så att jag börjar glömma bort min barndom.
Det ska poängteras direkt att jag hade en underbar tid som barn. När jag tänker tillbaka på min uppväxt så ser jag bara ljus, glädje, kärlek och lycka. Min barndom var verkligen lycklig och vacker.
På ett sätt har det aldrig känts som att jag lämnat den. Jag vuxit, blivit äldre och utvecklats - men barnet har aldrig försvunnit. Jag har varit en 10-åring i en 20-årings kropp, ungefär. Det är som att jag stått kvar i mitt 10-åriga jag och sett på hur jag har växt upp. Jag har aldrig varit där, i nuet, under uppväxten.
På så sätt har jag alltid varit i ett med min barndom. Jag alltid kunnat minnas ljud, dofter och platser, alltid sett detaljer. Men på senare år har de där detaljerna försvunnit. Saker och ting börjar bli...blurriga. Jag minns fortfarande mycket, men inte så mycket som tidigare.
Ja, visst, herregud, jag förstår att det är normalt att man tappar minnen och bilder i takt med att man blir äldre - men för mig, som varit i ett med barnet inom mig kanske längre vad andra varit, så är detta lite konstigt. Lite sorgligt. Jag har alltid trott att tankarna och känslorna som fanns inom som barn skulle stanna hela livet. Nåja, på ett ungefär, åtminstone. Visst är det naivt, men så är det.
Men - nu kommer det - även om det är lite sorgligt så är det ingenting som skrämmer mig. Tvärtom. Jag känner mig fullt redo att ta nästa steg, och det är till och med spännande. Rädslan och oron som jag tidigare känt inför att växa upp håller på att försvinna. Jag som kämpat och stridigt för att aldrig bli stor, jag har nu äntligen insett att det är precis vad jag är. Stor. Det är aldrig för sent att vakna upp.
Varför detta hänt just nu är svårt att förklara, men saker och ting runtomkring mig har påverkat mig på de allra märkligaste sätt. Jag har insett att det blir inte alltid som man tänkt sig. Det man trodde skulle kunna hända och det man trodde att man skulle få, det blir inte alltid så. Men det kan fortfarande bli bra. Det kan till och med bli helt otroligt bra, fast det blir kanske inte på det sättet man tänkt sig från första början. Jag tror att om man vill någonting riktigt mycket, och är beredd att jobba för det, så kan otroliga saker inträffa i ditt liv.
Man kan gå på minor, det kan göra ont - men för godhjärtade, envisa och målinriktade människor så kommer alltid en belöning, eller flera, tillslut. Jag tror verkligen det.
24 år. Jag är starkare, snyggare, hungrigare och lugnare än någonsin. Minnena och bilderna finns kvar och barnet inom mig kommer aldrig helt försvinna, men jag är nu redo att släppa taget om den där 10-åringen.
Det ska poängteras direkt att jag hade en underbar tid som barn. När jag tänker tillbaka på min uppväxt så ser jag bara ljus, glädje, kärlek och lycka. Min barndom var verkligen lycklig och vacker.
På ett sätt har det aldrig känts som att jag lämnat den. Jag vuxit, blivit äldre och utvecklats - men barnet har aldrig försvunnit. Jag har varit en 10-åring i en 20-årings kropp, ungefär. Det är som att jag stått kvar i mitt 10-åriga jag och sett på hur jag har växt upp. Jag har aldrig varit där, i nuet, under uppväxten.
På så sätt har jag alltid varit i ett med min barndom. Jag alltid kunnat minnas ljud, dofter och platser, alltid sett detaljer. Men på senare år har de där detaljerna försvunnit. Saker och ting börjar bli...blurriga. Jag minns fortfarande mycket, men inte så mycket som tidigare.
Ja, visst, herregud, jag förstår att det är normalt att man tappar minnen och bilder i takt med att man blir äldre - men för mig, som varit i ett med barnet inom mig kanske längre vad andra varit, så är detta lite konstigt. Lite sorgligt. Jag har alltid trott att tankarna och känslorna som fanns inom som barn skulle stanna hela livet. Nåja, på ett ungefär, åtminstone. Visst är det naivt, men så är det.
Men - nu kommer det - även om det är lite sorgligt så är det ingenting som skrämmer mig. Tvärtom. Jag känner mig fullt redo att ta nästa steg, och det är till och med spännande. Rädslan och oron som jag tidigare känt inför att växa upp håller på att försvinna. Jag som kämpat och stridigt för att aldrig bli stor, jag har nu äntligen insett att det är precis vad jag är. Stor. Det är aldrig för sent att vakna upp.
Varför detta hänt just nu är svårt att förklara, men saker och ting runtomkring mig har påverkat mig på de allra märkligaste sätt. Jag har insett att det blir inte alltid som man tänkt sig. Det man trodde skulle kunna hända och det man trodde att man skulle få, det blir inte alltid så. Men det kan fortfarande bli bra. Det kan till och med bli helt otroligt bra, fast det blir kanske inte på det sättet man tänkt sig från första början. Jag tror att om man vill någonting riktigt mycket, och är beredd att jobba för det, så kan otroliga saker inträffa i ditt liv.
Man kan gå på minor, det kan göra ont - men för godhjärtade, envisa och målinriktade människor så kommer alltid en belöning, eller flera, tillslut. Jag tror verkligen det.
24 år. Jag är starkare, snyggare, hungrigare och lugnare än någonsin. Minnena och bilderna finns kvar och barnet inom mig kommer aldrig helt försvinna, men jag är nu redo att släppa taget om den där 10-åringen.
Kommentarer
Trackback
