Ja, go'morron...
Mina barn! Mina älskade små juveler! Frukta icke!
Jag är inte töntig, jag är bara en man utan Internet. För tre dagar sedan skulle vi gå över till trådlöst, och jag vet inte...nätet fungerar i alla fall inte. Jag snyltar hemmas hos Danskungen just nu.
Det hara bara gått tre dagar, men det känns som tre veckor. Det är ju rättvist att säga att jag är fullkomligt beroende av Internet. Det känns som att man står utanför världen. Igår kväll på nyheterna fick jag reda på att Togos landslag blivit beskjutna av gerillasoldater, varpå Danskungen (av alla jävla människor) utbrast: "Meh! Kom in i matchen!". Det är första gången som det har hänt, och jag svär på att det var den sista.
Hur som haver, jag hoppas på att vara uppkopplad med resten av världen inom en snar framtid. Ikväll, imorgon, under veckan? Jag vet inte.
Vad som hänt under de här tre senaste dagarna kommer jag att redogöra senare, lite grundligare. Annars börjar fotbollsträningen imorgon, något jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag vet inte om jag är sugen. Det visar sig.
Det känns faktiskt bra med den här lilla tredagars-pausen. Om jag hade fastnat i ett gråläge tidigare så är jag nu utvilad, taggad och fullpumpad med inspiration. Jag hoppas på att kunna bajsa ut inlägg som aldrig förr, när väl Internet är tillbaka.
Jag tror inte att jag är rädd längre. Jag är livrädd för mycket och fruktar många saker - men i det stora hela så är jag inte rädd längre. Det värsta som kan hända är att jag misslyckas, och då är det väl det som är meningen.
Jag är inte töntig, jag är bara en man utan Internet. För tre dagar sedan skulle vi gå över till trådlöst, och jag vet inte...nätet fungerar i alla fall inte. Jag snyltar hemmas hos Danskungen just nu.
Det hara bara gått tre dagar, men det känns som tre veckor. Det är ju rättvist att säga att jag är fullkomligt beroende av Internet. Det känns som att man står utanför världen. Igår kväll på nyheterna fick jag reda på att Togos landslag blivit beskjutna av gerillasoldater, varpå Danskungen (av alla jävla människor) utbrast: "Meh! Kom in i matchen!". Det är första gången som det har hänt, och jag svär på att det var den sista.
Hur som haver, jag hoppas på att vara uppkopplad med resten av världen inom en snar framtid. Ikväll, imorgon, under veckan? Jag vet inte.
Vad som hänt under de här tre senaste dagarna kommer jag att redogöra senare, lite grundligare. Annars börjar fotbollsträningen imorgon, något jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag vet inte om jag är sugen. Det visar sig.
Det känns faktiskt bra med den här lilla tredagars-pausen. Om jag hade fastnat i ett gråläge tidigare så är jag nu utvilad, taggad och fullpumpad med inspiration. Jag hoppas på att kunna bajsa ut inlägg som aldrig förr, när väl Internet är tillbaka.
Jag tror inte att jag är rädd längre. Jag är livrädd för mycket och fruktar många saker - men i det stora hela så är jag inte rädd längre. Det värsta som kan hända är att jag misslyckas, och då är det väl det som är meningen.
Kommentarer
Trackback
