Känslan som aldrig kom
Ni vet den där känslan man har, eller hade, när man fyller år. Till synes kan det vara en dag som alla andra - men det är någonting i luften, en känsla i kroppen, som gör dagen speciell. Det är din födelsedag.
Även fast det med åren har betytt mindre och mindre att fylla år så har den där känslan alltid infunnit sig. Tills detta år.
Det har på inget sätt känts som min födelsedag idag. Inte på morgonen, inte under dagen, inte på kvällen, inte nu. Inte ens när folk har sagt "Grattis". Jag har heller inte tänkt på den här dagen tidigare i veckan, den bara kom liksom. Jag vet inte vad det är, men jag har inte fyllt år idag. Inte i kroppen eller huvudet i alla fall. Det har varit en helt jävla vanlig onsdag på alla sätt och vis.
Aja, fick i alla fall två paket av familjen. En extern hårddisk och en backpack-ryggsäck. Jävligt bra, faktiskt. Eller egentligen fick jag tre presenter, för jag hade beställt pasta med kräftstjärtar (efter att ha haft en matdröm för en tid sedan) och det var så jävla gott så jag ser det som en present.
Min Mor är för övrigt en intelligent kvinna. Jag fick ett födelsedagskort med följande text:
Våga ta steget
Ibland så känns det som om livet står helt still
och just det man är i är inte det man vill.
Man känner sig så svag, så vilsen och feg...
så känns det till den dag man vågar ta ett steg.
Då öppnas nya vägar och man får perspektiv
och plötsligt kan man se hur man vill ha sitt liv.
Och när man blickar bakåt när man har fått distans
så ser man att det svåra var källan till en chans.
Det är precis som att hon har varit inne i min skalle och rotat. Helt otroligt.
