Jag ska nog lyckas

Det var som en dröm, fast en högst besynnerlig sådan. En sådan där dröm som känns fruktansvärt overklig även för att vara en dröm.
     Där stod vi alltså igen, öga mot öga, och fastän jag intalat mig själv att jag var långt långt över henne så gjorde hjärtat en frivolt och landade på fötterna. Våra blickar hade mötts direkt, och även fast vi båda hade respektive med oss så fanns det inga andra än hon och jag just där och då. Hon började gå mot mig medan jag stod stilla som en paralyserad staty.

- Hej! Jag visste inte…
- Nej, ja, jo… Vi är bekanta med bekanta till…
     Jag pekade på värdparet som stod för festen, och självklart hade jag inte brytt mig om att lägga deras namn på minnet. Vi kramades, och jag blev 17 igen. Plötsligt var vi tillbaka på den där gräsplätten intill busshållsplatsen, där vi låg och väntade på att någonting skulle ta oss långt därifrån. Jag låg på rygg i gräset, och hon låg med huvudet på min mage. Om man kunde frysa ögonblick så var det tillfället ett sådant ögonblick.

- Jaha. Vad konstigt att se dig. Eller roligt, rättare sagt. Jag menar det var ju evigheter sedan vi sågs sist, fortsatte hon.
- Ja, eller hur? Det här var lite oväntat. Jag kan inte minnas senaste gången vi sågs, svarade jag och förbannade mig själv omedelbart för att jag sa så. Hennes ansiktsuttryck signalerade direkt det jag fasade över. Vi visste både precis när den senaste gången vi sågs var. Nu gällde det att rädda situationen.

- Jaha, är du här med någon speciell, frågade jag blixtsnabbt.
- Ja, min pojkvän Roger, sa hon och vände sig om och pekade på en ful jävel med skägg och korpsvart hår. Jävla idiot-Roger.
- Och du då? Är du här med någon?
- Njae, ja, jo, min sambo Erika, svarade jag flyktigt utan att bry mig om att se efter var hon befann sig.
     Jag var förlorad igen. Den här lilla varelsen hade bara stövlat in i mitt liv igen och knockat mig totalt. Med ens mindes jag varje gång hennes hud hade rört vid min utan att vi gjort någonting. Alla gånger vi smakat på varandras läppar. Vi var det perfekta paret som aldrig blev. Två förlorare som aldrig fick vinna.

- Du, jag ska bara hämta något att dricka. Men vi måste snacka mer. Försvinn inte.
     Hon tråcklade sig förbi alla gäster och försvann, och jag kände att den här kvällen som varit så b innan nu hade förvandlats till någonting utöver det vanliga.



Fyra timmar senare. Jag satt ute på balkongen ensam och lyssnade till festen inifrån som nu förvandlats till en Singstar-orgie. Jag kände mig verkligen felplacerad där jag satt med min whiskey och funderade på kvällen som varit. De ordentliga samtalen med Olivia hade uteblivit och istället blev det de här korrekta och artiga ”Vad gör du nu för tiden?”-frågorna. Pliktskyldigt och ointressant.
     Olivia hade haft ett jävla liv, men någonstans fick jag känslan att hon inte var nöjd. Hennes tonläge och ansiktsuttryck vittnade om att livet kanske inte blivit som hon hade hoppats på. Jag kanske hade fel, jag är ingen känslotydare, men det var i hennes sätt som avslöjade en längtan efter någonting annat.
     Plötsligt öppnades balkongdörren.

- Är det här han sitter, den ensam cowboyen, och smuttar på det goda. Är du inte sugen på att sjunga?
- Nej, inte ikväll, sa jag och log.
- Okej. Får man göra dig sällskap här ute då?
- Absolut.
     Oliva stängde dörren och satte sig ner bredvid. Vi var båda tillräckligt varma i västen för att kunna skippa det där främlingsbeteendet som legat som en skugga hela kvällen. Vi var 17 igen och det var som att tiden på ett sätt stått stilla.

- Kul fest, undrade jag frågande.
- He he…nja. Nja, visst hade vi det roligare förr, eller hur?
- Ja, det går ju inte att jämföra.
- När blev vi så vuxna och gråa?
- Tjae, för min del var det nog när jag klev in genom dörren till det här PRO-mötet.
     Olivia skrattade, så där som bara hon kan skratta.

- Var har du lilla Roger då, frågade jag lite spydigt.
- Han har däckat inne i sovrummet. Så fort det kommer lite sprit in i bilden så somnar han som ett litet barn, tråkmånsen.
     Öppning.

- Och var har du din bättre hälft?
     Olivia tittade allvarligt på mig med stora ögon.

- Va?
- Ja…Erika?
- Jaha…
     Just då kom jag på att jag totalt glömt bort Erika och nästan ignorerat henne under kvällen. Jag vände mig om och såg genom fönstret hur hon stod och vrålade i mikrofonen framför teven till Singstar.

- …hon är väl där inne någonstans.
- Är du lycklig?
     Frågan kom lika oväntat som blixtsnabbt ifrån Olivia. Jag tvekade inte, men tog för säkerhets skulle en konstpaus.

- Jag trodde att jag var det. Men…
- Men?
- Jag vet inte? Vad är lycka egentligen? Jag tror att dess innerbörd försvunnit för mig.
     Olivia satt tyst en stund innan hon svarade.

- Lycka är att veta att vad som än händer, vilken skit och jävelskap som än drabbar dig, så finns det ändå alltid någon eller något i ditt liv som gör dig till den gladaste människan i världen. Lycka är att vakna upp till någonting du älskar och somna ifrån någonting du älskat. Lycka är att dela glädje och sorg.
     Den följande tystnaden var nödvändig.

- Oj. Det där var tungt.
- Det är sant.
- Så…är du lycklig?
     Olivia tvekade inte en sekund med sitt svar.

- Alltså, om jag ska gå efter allt det jag babblade om nyss så…nej. Det kan jag inte påstå.
- Så då är vi två olyckliga människor som sitter här. Vi tar en skål på det.
     Där avslöjade jag mig. Jag sa som det var, att jag var olycklig, något Olivia med all säkerhet redan genomskådat.

- Du…
- Ja?
     Olivia tittade ner i sitt glas.

- Tror du att det kunde ha blivit du och jag?
    Jag visste precis vad hon pratade om men spelade ändå dum.

- Va?
- Ja, för tio år sedan. Tror du att det kunde ha blivit du och jag? Tror du att vi hade suttit här som två lyckliga människor då?
    Jag drog en djup suck.

- Du anar inte hur många gånger jag har ställt mig själv den frågan, och svaret har alltid blivit…jag vet inte. Det enda jag vet är att jag aldrig älskat någon lika mycket som jag älskade dig, och jag kommer antagligen aldrig att göra det heller.

- Älskade?
- Älskade.
     Den följande tystnaden var om än nödvändigare.

- Tänk om man fick leva om sitt liv och veta allt det man vet nu. Vad enkelt det hade varit.
- Ja, men det hade ju varit fusk. Det är nog inte bra om allt är för enkelt heller. Jag tror att det kanske behöver göra lite ont ibland för att det i slutändan ska bli riktigt bra.
- Men jag är trött på att ha ont.
- Jag med, Olivia. Jag med.
      Jag fällde ner solstolen och lutade mig bakåt. Fyllan var i sitt esse och blommade som allra bäst. Jag hörde hur Olivia reste sig från sin stol och sekunden senare hade hon krupit upp i min famn. Ett ögonblick att frysa. Men vi var inte 17 längre, vi var inte ens 22. Vi var 32, men trots att jorden snurrat tusentals varv så var vi kvar på samma ställe.
      Olivia viskade nästan.

- Blir det aldrig enkelt?
- Jo, jag tror det. Det måste bli det. Annars har ju allt det svåra varit i onödan.
      Olivia log.

- Jag tror på dig, Pål.
      Av ren reflex började jag stryka hennes hår, så som jag gjort så många gånger förut. Som vanligt hade vi inte en jävla aning om vad vi höll på med, men den här gången kändes det som att det inte spelade någon roll.
      Jag var så uppslukad av Olivia och hennes famn i min att jag inte ens märkte Erika som stod i fönstret bakom oss.