En julikväll igen som aldrig förr
Sista kvällen i detta norra land. Jag sitter ensam på en klippa och upplever en sån där kväll igen. En sån där kväll som man aldrig har upplevt tidigare.
Det är så enkelt. En skog, en vik, en hamn, några hus, vatten som kluckar mot klipporna, en liten båt som sakta puttrar förbi, fiskmåsar, kvällsblå himmel och solens reflektion över vattnet. Så enkelt, men ändå så vackert.
Någonting brakar i skogen bakom mig. Jag hajar till och vänder mig om, och en bit där inne skymtar en älg som lunkar förbi. Jag är lite halvrädd för älgar, eller djur som inte är tama, men här finns det ingenting som är farligt. Här uppe finns det ingenting att vara rädd för.
Jag tittar bortom kullarna. Jag vet att hon finns där någonstans. Kanske ensam, kanske i någon annan mans famn.
Det är så mycket jag skulle vilja säga, men det är ingen som förstår. Och det som alla vet, det har jag aldrig förstått. Ändå tror jag att vi två är av samma sort.
Det är så mycket jag vill ha, men ingenting jag behöver. Nån gång ska väl även jag hitta någonting för att stoppa det hjärta som blöder, och fram till dess får det gå ändå.
Jag har tänkt så mycket, och ibland undrar jag om jag har kommit någon vart? Det är så ensamt och tyst, men jag vill inte bara sitta inne och inte förstå. Ibland undrar jag hur det ska gå.
Men jag ska nog sluta tänka nu. Det är som är gjort och ogjort är nu över och förbi, och det enda jag kan göra någonting åt är detta nu jag lever i. Jag ska nog tänka mindre. Vara lite dum i huvudet. En dåre. De verkar ha det så roligt.
Jag vet inte vem man ska vara för att vara någonting att ha, så jag är nog mig själv ett tag till. Tills jag vet. Jag ångrar mycket av det jag har gjort, för jag har inte gjort någonting. Jag har varit så klok. Så snäll och gullig. Och snälla pojkar får inte leka med vackra flickor. Det är dags att bli ett svin. Ett riktigt jävla ärkesvin. Hallelujah, då blir det åka av!
Varför är det som så att de man kan få vill man inte ha? Eller är det bara jag? Jo, så är det nog. Men vad ska jag göra åt det, strunta i hur det känns? Ta det man får och hålla käften tills döden skiljer oss åt? Nej tack.
Jag tänker på någon. Jag har tänkt på många. Kanske vill jag inte ha dem heller? Jag trodde att jag hade varit kär förut, men tydligen så har jag inte det. Jag har varit förälskad. Jag har alltså väldigt lätt för att bli förälskad, men väldigt svårt för att bli kär. Ulf Lundell säger det så bra: "Jag längtar inte längre efter att få ha dig här, men jag saknar dig". Jag skulle behöva bli träffad av Amors bazooka. Ge mig nåt att dö för, innan jag dör av ingenting.
Men det hör kanske till det där, att det ska vara så svårt, att det ska göra ont och vara så olyckligt allting. Det hör till ungdomen. Det är nog därför jag andas Håkan Hellström och Broder Daniel.
Jag skriver som en ledsen hund, men jag känner mig så fruktansvärt pigg och fräsch och sugen. Bättre på alla sätt och vis. Synd bara att jag inte får ut det på det sätt jag vill. Men sommaren är lång, och inget ska regna bort.
Ja fy fan, det är verkligen fint här uppe. Så rent och äkta och orört. Klockan är sent på kvällen men solen vägrar ge upp. Den krigar nästan hela natten lång, och det ska jag också göra. Det som har varit är över och förbi. Dags och röra på sig. Göra någonting och ta vara på det här, för det är allt vi har.
Bra vecka. Norrland - om du vill vara dig själv för ett ögonblick.
