Jag ska nog lyckas

Jävlar vad roligt det var igår! Det känns som det i alla fall. Jag vet, jag vet, jag vet...jag har säkert varit ett svin igen på många sätt och vis och haft roligt på många andras bekostnad - men jag orkar inte tänka på det längre. Orkar inte tänka så.
     Fan, jag gör bort mig för jämnan och det är väl lika bra att förlika sig med den tanken. Jag kommer alltid att vara han som gör bort sig. Jag får acceptera det. Förlåt, igen.
     Eller så har jag inte gjort mig och bara bjudit alla på ett skratt. Igen.
     Jag har många roliga bilder i mitt huvud från igår, och jag har många bilder som jag gärna skulle sudda ut. Men det är sånt som kommer på köpet. Sedan har jag en halvt avsliten örsnibb. Tack Stiffa! "Men det är coolt ju!" säger han och skrattar.
     Gårdagskvällen var också ett avslut. Ett hej då till en känsla jag haft, men som jag nu vet aldrig kommer att bli förverkligad. Det är både vemodigt och skönt. Mest vemodigt. Jag tyckte om den där känslan. Den där känslan om att det skulle kunna ha blivit riktigt fint. Men den begravde sig själv igår, och jag orkar inte gräva efter någonting som inte vill komma upp till ytan.
      Nä, det var nog en riktigt jävla bra kväll. Trots att jag var så ful så hade jag riktigt roligt.