Jag ska nog lyckas

Om jag kunde skulle jag fråga chans på dig nu. Om jag vågade. Men det känns som att rutan för NEJ är alldeles för stor.
    Och du vet...jag älskar dig så mycket som du har hoppats på. Och du vet...vi måste ta vara på känslorna idag, för imorgon har vi glömt bort dem. Och jag vet...jag är den enda som tror på det jag säger.
    Men jag vill aldrig någonsin skada dig, kanske är det därför jag inte kan vara med dig? Men jag vill inte vara utan dig, kanske är det därför du finns kvar hos mig?
    Ibland glömmer jag bort att jag är 24 år. Då säger jag till mig själv "visst känns det som igår?". Och pojken inom mig bara ler mellan tårarna, jag frågar "gråter du?". Kärlek är smärta, för det är det enda jag har upplevt. Sen kom förnekelsen som ett enda jävla svek, mot allt som innerst inne känns. Jag tror vi skyddar oss själva genom att inte visa vad vi känner, för om man känner någonting är risken stor att det gör ont...tillslut.
    Lilla du...och om jag fick säga...lilla du.
    Det kanske är jag, ibland är jag alldeles för unik. Precis så unik så jag skulle platsa på ett dårhus. Där träffar jag Ann-Marie Cederblom, en tvångskonstnär som badat i massmord. Två månader senare gifter vi oss, och alla är bjudna...men ingen kom.
    Alla mina muskler är väl gömda. Min sångröst har aldrig sett några bra dagar. Jag kommer aldrig att bygga ett slott till dig. Jag är kär i mig själv, men är inte Brad Pitt. Jag kanske till och med snarkar.
    Men okej...ingen kommer att älska dig lika mycket som mig. Men okej...mina pengar är till för dig och mig. Men okej...när jag står på röda mattan så framhåller jag dig. Men okej...när jag bär dig så tappar jag aldrig dig. Om jag så skulle dö. Men okej...om du skulle tvivla så kommer jag alltid övertyga dig. Men okej...jag läser alla böcker för dig bara för att lära mig. Men okej...jag slänger ut skiten bara för att få vara en stund med dig. Det är okej.