Jag ska nog lyckas

Jag var inne på Tuna Park igår och snubblade in på Carlings. Jag skulle egentligen inte ha någonting där, jag var mer på jakt efter ett par vita skor, men det skulle visa sig bli si och så med den saken.
     Jag möttes av tjej från personalen, och hon öppnade med ett igenkännande "HEJ!". Ett sånt där "Hej" som uttrycker "Hej, det är ju du." och "Hej, vad länge sen man såg dig.". Ett sånt där "Hej" uttalat på ett sånt sätt som om vi hade kännt varandra hela livet.
      Jag blev lite ställd och svarade med ett typiskt svenskt och avståndstagande "Hej hej". Så där som man gör. Jag gick runt och smågluttade lite nonchalant och ointresserat bland plaggen där, när tjejen från personalen undrade om jag var ute efter nåt speciellt. Jag svarade som jag alltid gör, "Nej, jag kikar lite bara", och jag tänkte att "sådär ja, nu blev man av med henne".
      Men hon gav sig inte där må ni tro. Hon ville VERKLIGEN veta om jag letade efter nåt särskilt, och tillslut tröttnade jag på henne och mumlade nåt om att "jo, jag är väl på jakt efter en skinnjacka...". Det var ju sant, i och för sig, men av det extremt tunna utbudet av skinnjackor i affären så trodde jag inte att den fanns en sån jag var ute efter. Men jorå, hon grävde fram exakt en sån jacka jag ville ha.
      Jag provade den och överöstes med komplimanger om hur snygg den var på mig, så där klädpersonal alltid gör, och vanligtvis skyr jag det som pesten. Men den här gången var det annorlunda. Det var nåt med den här tjejen, alltså. Hon var så jävla trevlig och skön, så jag föll för hennes ord.
      Rätt som det var började hon borsta över mina axlar. Mer än en gång, och lite för länge för att det skulle vara "standard". Jag har inga problem med närkontakt, men jag blev ändå lite orolig. "Va fan, har jag mjäll eller?" tänkte jag, men några såna spår syntes inte till. "Sitter jättebra i axlarna" sa tjejen.
      Nåväl, jag bestämde mig direkt för jackan, och gick sen nåt varv igen i butiken för att låtsaskolla på kläder - och tjejen hängde på. Och hon surrade. Surr, surr, surr - och det konstiga var att jag tyckte om det. Annars brukar jag vara iskall mot klädpersonalen, för de är alltid så jävla påträngande. Vill jag ha hjälp så ber jag väl fan i helvete om hjälp! Men den här tjejen fick mig på fall.
      Och inte bara det, hon lyckades få mig att köpa ännu mera plagg. "Den här är snygg, den ska du ha", "Den här skulle passa jättebra på dig", "Shit vad snygg du blev". Jag vete fan vad som hände, men hon trollband mig.
      När jag kom ut ur affären så hade jag två påsar i handen och ett kvitto på nästan 3000 kronor, och jag kliade mig på huvudet och undrade "Hur fan gick det här till?". Sen gick jag runt och runt och runt på Tuna Park och kände mig naken och vilsen.
       Jag vill inte betrakta mig själv som lurad, för allt som jag köpte var grymt, men det var helt klart nåt som hände inne på Carlings. Antingen så måste jag ha sett helt jävla bortkommen ut när jag vandrade där inne, varpå tjejen måste ha tänkt "Oj, här har vi en kille som VERKLIGEN behöver min hjälp", eller också uppstod det bara en jävla connection mellan oss.
        Akta er! Det jobbar en häxa på Carlings i Tuna Park. En jävla fin och trevlig häxa.