Jag ska nog lyckas

Jag är väldigt splittrad. Både när det gäller artisten Martin och författaren Martin Svensson. Jag vet helt enkelt inte om det är bra?
     Jag har alltid kämpat för att komma underfund med om hans texter är smått briljanta eller bara pinsamt dåliga. Som ung gillade jag honom när han var i ropet, och jag köpte hans tre första skivor utan att blinka. Men redan då hade jag problem med att bestämma mig för om jag tyckte att det var bra eller...mindre bra. Jag tror det var så att jag mer gillade den här "popstjärna-grejen". En ung het kille som dyker upp och "sha la la"-lallar lite och sjunger om rymdraketer, videofilm, rödvin i regnet och neonljus. Det var nog det jag gillade.
     Men från och med att han började sjunga om att han var "dumkåt" och att han "inte vill motionera" så fick jag nog. Jag orkade inte bry mig längre.
     Nu har jag läst hans debutroman, Hej! Mitt namn är Elton Persson, från 2007 - och det är samma visa igen. Jag vet inte om det är bra. Han använder så många onödigt luddiga ord, och det känns lite som att han vill vara smartare än vad han är - samtidigt som att han pratar och skriver om att han är så missförstådd. Jag vet inte om han är pretentiös eller jävligt bra. Och det kan inte vara ett bra tecken.
      Jag vill ha den här omdelbara känslan att antingen är någonting bajsdåligt eller makalöst bra. Allt mitt emellan är ointressant och Rix FM.

Boken handlar om en ung popstjärna på väg utför, såväl i underållningsbranschen som i hans äktenskap. Att boken handlar om Martin och hans förhållande med Dilba är ju självklart, och vad som är sant och påhitt är ointressant.
      Det blir som en studie i självömkan och destruktivitet, och ibland vill jag bara kasta boken åt helvete för att "det är så synd om honom". Men jag måste ändå fortsätta läsa, på nåt konstigt sätt, och ibland glimtar han till. Ibland rejält. Men oftast blir jag irriterad.
       En sak som är en del i den här irritationen är att jag ibland kan känns igen mig så mycket, i både det han skriver och på det sättet han skriver, och ibland tänker jag: "Shit! Undrar om jag är likadan i mitt skrivande? Fan vad sorgligt i så fall." Jag skriver ibland väldigt luddigt och jag är en stor förespråkare för metaforer, och jag tycker själv att jag emellanåt skriver så fruktansvärt jävla bra. Men tänk om det inte är så? Tänk om folk stör sig lika mycket på mina ord och texter som jag stör mig på Martins?
        Det kan jag dock inte göra nåt åt. Jag skriver som jag skriver för att jag tycker om att skriva så, och jag tänker inte skriva på nåt annat sätt bara för att pleasa någon annan. Det är min väg eller ingen väg.
        Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka om boken, men det jag kan känna är i alla fall följande: kan han skriva en bok så kan jag.

Artisten Martin har jag idag inte så mycket till övers för. Han har ett knippe bra låtar på de två första skivorna, men som helhelt är han ingen favorit. Inte alls.
       Däremot så tycker jag att textraden "Du är så yeah yeah wow wow" är helt jävla fantastisk. På riktigt. Det är väl det där med metaforer, antar jag.