Jag ska nog lyckas

Det är någonting visst med att komma upp till Norrland igen. De öändliga vidderna, de stora skogarna, sjöarna och bergen som sträcker på sig och syns ända bort till horisonten. På nåt sätt känns det som att Norrland är definitionen av Sverige. Jag tror inte att man förstår det om man inte har upplevt det själv. Det är en sak att ta flyget upp till Umeå och knalla runt i staden, som i vilken annan stad som helst, men det är en helt annan sak att bila upp genom landet.
      Jag älskar att bila genom Sverige, och allra helst genom Norrland. Att färdas längs motorvägen, genom skog och höga dalar, förbi gamla bruksorter och över älvar och sjöar. Känslan att färdas över Ångermanlandsälven är på många sätt omätbar, speciellt en kväll som igår då himlen var orangefärgad och molnfri och solen så sakteligen började dala neråt.
      Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Norrland är en förlorad värld som måste upplevas. Innan det är försent.
      När man har kommit upp och förbi Sundsvall så börjar det kännas. Snart är man där igen. Hemma. Härnösand gör sig påmind på vägskyltarna, och man börjar känna igen varenda hus, sten och träddunge. Vägen blir mindre och slingrigare och avståndet till Höga kusten är snart obefintlig. Plötsligt svänger man av, åker en liten bit - och där uppenbarar sig den lilla viken längst ut mot Bottenhavet. Den gamla fiskebyn Berghamn.
       Doften av salt hav och frisk luf slår emot dig som världens skönaste käftsmäll och du blir ett med lugnet och friden. Utsikten ut mot viken, där vattnet från Östersjön delar dalen i två majestätiska torn är obeskrivligt vacker, och inget fotografi i världen skulle göra den bilden rättvis. Det enda man kan göra är att stå där och känna tacksamhet för att man får uppleva den. Ännu en gång.
       Berghamn är mitt, och en kär plats i mitt hjärta. Jag hoppas att jag nån gång får dela denna upplevelse med någon.