Jag ska nog lyckas

Så fick Daniel sin prinsessa och Victoria fick sin man av folket. En sketen bondräng från Ockelbo. Ganska jävla coolt egentligen.
    Eller sketen...nä det är han nog inte. Men att han skulle gifta sig kungligt, det hade nog varken han eller hans polare kunnat ana när de växte upp i den lilla byn. Fy fan i helvete vad jag skulle kunna ge mycket för att få ha varit med när Daniel kom hem till sina föräldrar och berättade att han träffat en tjej. "Jaha, vad roligt!", utbrister dem. "Ja, men vänta, det blir bättre", fortsätter Daniel. "Vaddå?", säger dem. "Det är Prinsessan Victoria.", säger Daniel. Boom! Fan, jag skulle verkligen vilja se hur de tog den nyheten.
     Okej, för att summera då. Jag har följt bröllopet från vigseln fram tills nu, då paret dansade bröllopsvalsen, och det har både varit en fin och historisk dag.
      Vigseln var vacker i all sin enkelhet. Ja, jag uttrycker mig så, för jag trodde att det skulle vara mycket större och pampigare - men det var stort och vackert nog. Höjdpunkten, eller vad man ska kalla det, var när paret skulle ge sina löften, "...tills döden skiljer oss åt", och Victoria fick en klump i halsen och Daniel fällde några tårar. Det var starkt.
      Sedan sjöng Björn Skifs och Agnes, och jag tror inte att jag var ensam om att fundera över hur Agnes hade blivit så kolossalt stor, men skönsjunget var det i alla fall.
      Och sedan kom middagen. Denna evighetslånga och bitvis intetsägande middagen. Men den glimtade till ibland, och självklart var det när det skulle hållas tal. Kungens tal var väl lite väl formellt, men jag tror att han får eller redan har fått möjlighet att ge ett lite mer privat och intimare tal vid ett annat tillfälle. Dock tror jag att han svor lite för sig själv när han insåg att Daniels pappas tal hade brädat honom med råge.
       Men ingen av dem kan mäta sig med Daniels tal. Vilken jävla fullträff! Vilken succé! Den lilla "grodan" träffade mitt i prick och fick motta en timslång ovation. Det var oerhört starkt.
       Tillslut var det bröllopsvalsen, och då skrattade jag högt för mig själv. Inte över Victoria och Daniel, men över Kungen. Efter ett tag tvingades, mer eller mindre, han och Drottning Silvia upp på golvet för att göra brudparet sällskap, och det stod snabbt klart att Kungen inte var någon hejare på vals. Han var helt jävla oduglig, för att tala klarspåk. Men vid den tidpunkten så hade han nog svept tillräckligt många champagneglas för att bry sig om det, och det gjorde det hela så charmigt och roligt. Kungen är verkligen kung.

Och till alla er som säger att det här bröllopet inte är någon big deal...I pity you. I really really do.