Where did it all go wrong?
Jag är helt klart ur form. Jag vill skriva så mycket och så bra, men det vill sig liksom inte. Jag vill att fingrarna ska dansa obehindrat och automatiskt över tangentbordet, men de blir som tunga och släpande spenor. Det går långsamt, jag skriver fel, fumlar med bokstäverna och jag måste tänka efter en och två gånger.
Som igår, till exempel, när jag var inne i Eskilstuna en sväng och såg alla studenterna rulla förbi på lastbilsflaken längs gatorna. Jag ville, och borde, skriva så här som Alex Schulman efter det. Men det ville sig liksom inte.
Jag ville skriva att tjusningen med studenten är som bortblåst. Den optimism och framförsikt som vackert bäddas in i drömmar om en hoppfull framtid har nu förbytts till en orgie av sprit, spyor och omotiverade vrål. Man skriker inte av lycka längre, man skriker bara för att. Högst och längst bröl vinner.
Igår, jag gled sakta framåt med bilden i de snigellångsamma köerna, och det jag fick bevittna var vår framtid, förklädd i tonåringar som agerade som om det var första gången de hade fått lov av mamma och pappa att "supa till det lite". Två flickor satte sig oblygsamt längs trottoaren och tämde blåsan. Ingen ansats till att skymma tilltaget syntes. When you got to go - you got to. Sedan drog de upp trosorna lite slarvigt, gick fram till en barnfamilj som nyfiket bevittnade de nyblivna studenterna och vrålade sedan familjen ursinningslöst rakt i ansiktet. Sedan drog de vidare till en kväll som bara kan sluta på ett sätt.
Jag säger inte att jag, eller vi, var mycket bättre. Det var vi inte, vi tillhörde den kategori jag nu beskriver. Kanske har det alltid varit så, jag vet inte? Jag vill inte tro. Jag vill tro att det förr var en euforisk glädje att ta studenten, en känsla av att nu får jag chansen att upfylla mina drömmar. Idag känns studenten bara som ännu en anledning att supa bort skallen.
Som igår, till exempel, när jag var inne i Eskilstuna en sväng och såg alla studenterna rulla förbi på lastbilsflaken längs gatorna. Jag ville, och borde, skriva så här som Alex Schulman efter det. Men det ville sig liksom inte.
Jag ville skriva att tjusningen med studenten är som bortblåst. Den optimism och framförsikt som vackert bäddas in i drömmar om en hoppfull framtid har nu förbytts till en orgie av sprit, spyor och omotiverade vrål. Man skriker inte av lycka längre, man skriker bara för att. Högst och längst bröl vinner.
Igår, jag gled sakta framåt med bilden i de snigellångsamma köerna, och det jag fick bevittna var vår framtid, förklädd i tonåringar som agerade som om det var första gången de hade fått lov av mamma och pappa att "supa till det lite". Två flickor satte sig oblygsamt längs trottoaren och tämde blåsan. Ingen ansats till att skymma tilltaget syntes. When you got to go - you got to. Sedan drog de upp trosorna lite slarvigt, gick fram till en barnfamilj som nyfiket bevittnade de nyblivna studenterna och vrålade sedan familjen ursinningslöst rakt i ansiktet. Sedan drog de vidare till en kväll som bara kan sluta på ett sätt.
Jag säger inte att jag, eller vi, var mycket bättre. Det var vi inte, vi tillhörde den kategori jag nu beskriver. Kanske har det alltid varit så, jag vet inte? Jag vill inte tro. Jag vill tro att det förr var en euforisk glädje att ta studenten, en känsla av att nu får jag chansen att upfylla mina drömmar. Idag känns studenten bara som ännu en anledning att supa bort skallen.
Kommentarer
Trackback
