Jag ska nog lyckas

Jag är besatt. Fullkomligt besatt. Det är inte sjukligt, men på gränsen till onormalt. Har jag sagt att jag älskar Oasis?
     Det har ju alltid varit så, men om jag för nåt år sedan hade glidit ifrån dem en aning så har jag verkligen skjutits tilbaka som en jävla atombomb.
     Det började när jag var nere i Australien, och det har sannerligen fortsatt efter att jag kom hem. Det är som en drog, jag måste ha och ha och ha - hela tiden! Det är det första jag börjar med på morgonen och det sista jag avslutar med på kvällen.
     Jag har finkammat hela Youtube på intervjuer, dokumentärer, konserter, b-sidor, demos, samarbeten med andra artister, paparazzivideos...allt som har med Oasis att göra. Jag hade kanske sett 80 % av allt innan, och nu har jag nog snart sett allt. Och jag har inte fått nog - jag vill ha mer!
     Jag vet inte varför det har blivit så här? Kanske är det för att bandet har splittrats, kanske är det för att det är världens bästa band genom tiderna? Jag menar...efter att ha hört Wonderwall, Champagne supernova och Songbird en miljon gånger så får jag fortfarande ståpäls när jag lyssnar på dem idag.
     Jag är besatt, och jag vill aldrig någonsin bli frisk.