Jag ska nog lyckas

Funny story...
    För två år sedan åkte jag till Bergen i Norge för att bo ett tag tillsammans med Vampyren och Mr.Tequila. Till denna resa kände jag mig tvungen att ta min Visa-oskuld och skrota mitt kära lilla Maestro-kort som var ytterst begränsad i sitt användningsområde.
    Problemet var bara att jag hann åka innan jag fått hem kortet, så Mor fick därför skicka kortet till mig. Just då bodde vi hos Super-Hilke, innan vi blev utkastade där av hennes hyresvärd under dramatiska omständigheter, så Mor skickade kortet till hennes adress. Men det kom inget kort. Vi väntade och väntade och väntade - men inget kort dök upp.
    Tillslut hade det gått veckor, och nu började det brinna i knutarna ekonomiskt sett. Vi bodde på vandrarhem i väntan på att få komma in i våran lägenhet, och jag var den enda i sällskapet med cash. Dessvärre hade jag ju bara mitt Maestro-kort att ta till, och det var verkligen inte på alla ställen det fungerade. Allra minst i bankautomaterna.
     Läget var kritiskt, men Super-Hilke och Storebror Thomas, som av en händelse var i stan, hjälpte till med pengar. Under tiden försökte Mor leta rätt på kortet via telefon, men det verkade spårlöst försvunnet.
     Nåväl, via överföringar från internetbanken till Mr.Tequilas och Vampyrens kort så lyckades vi lösa ekonomin allteftersom. Därefter åkte jag hem och då hade Mor skickat efter ett nytt Visa-kort som snällt väntade på mig där hemma. Sedan tänkte vi inte mer på det. Fram tills nu.
      Gissa vad jag fick hem i brevlådan häromdagen? Japp, Visa-kortet som Mor skickade till Norge för två år sedan. Vilken jävla resa det måste ha varit med om! Det tog sin lilla tid, men tillslut fick jag brevet. Helt oanvändbart för mig nu, men ändå.
      Norska Posten, alltså... Jag har en slogan för dem: "Det kanske tar sin tid - men breven kommer alltid fram!".
      Only in Norway...