En midsommarnattsdröm, en dag senare...
Sådär ja. Då var den midsommarhelgen över. Jag har alltid höga förväntningar på denna underbara kväll, och i år blev den lite annorlunda i den bemärkelsen att det blev en tvådagars - och att den kväll som jag hade önskat att midsommaraftonen skulle vara blev igår istället. Hängde ni med?
Alltså, för att tala klarspråk - midsommarafton var inte så jävla rolig, men gårdagskvällen var riktigt jävla rolig.
I fredags var vi hemma hos Snygg-Johan, och det var väl trevligt på alla sätt och vis. Men någon "midsommaraftonskväll" blev det aldrig. Och jag lyckades också bli så där som jag inte vill bli mot slutet av kvällen. Så igår tänkte jag att "fan, det här blev ingen midsommar att komma ihåg".
Men - så bestämde vi oss för att ta en ny vals, och då med sikte på Westerqwarn. Det blev en väldigt lyckad historia. Först satt vi hemma hos Tordan ett tag, innan vi på nytt begav oss ner till Eddavägen och Snygg-Johan. Sen tog vi sats mot Westerqwarn och den underbara kvällen fortsatte. Strålande väder, mycket folk och bra humör - då går det inte att misslyckas.
Jag gjorde väl egentligen bara ett snedsteg på kvällen, och det var när jag lyckades hamna i vattnet bredvid scenen. Jag vete fan hur det gick till, jag dansade väl för långt och vänster, och resultatet blev två bruna och plaskvåta klumpar till fötter. Det är det enda jag kan tycka var lite...tråkigt.
Sen for vi hemåt, till Snygg-Johan igen, och natten ville aldrig ta slut. Framåt sex på morgonen var jag hemma, efter att jag, Danskungen, Maria Häggkvist och Sara Andersson tagit en promenad i den tidiga söndagsmorgonen.
Jag säger det igen, vilken jävla rolig kväll. Egentligen hände väl ingenting, men ändå kändes det som att det var den bästa kvällen i mitt liv. Svårt att förklara varför, men jag är tacksam för att det kan kännas så ibland. Det var längesen. Det påminde om kvällarna vi hade förr under Riddarnas glansperiod, när det kändes som att vi var odödliga och att natten aldrig ville ta slut. Jag behövde verkligen en sån kväll. Jag var lite rädd att den tiden i mitt liv var över, men boy did I proove myself wrong.
Alltså, för att tala klarspråk - midsommarafton var inte så jävla rolig, men gårdagskvällen var riktigt jävla rolig.
I fredags var vi hemma hos Snygg-Johan, och det var väl trevligt på alla sätt och vis. Men någon "midsommaraftonskväll" blev det aldrig. Och jag lyckades också bli så där som jag inte vill bli mot slutet av kvällen. Så igår tänkte jag att "fan, det här blev ingen midsommar att komma ihåg".
Men - så bestämde vi oss för att ta en ny vals, och då med sikte på Westerqwarn. Det blev en väldigt lyckad historia. Först satt vi hemma hos Tordan ett tag, innan vi på nytt begav oss ner till Eddavägen och Snygg-Johan. Sen tog vi sats mot Westerqwarn och den underbara kvällen fortsatte. Strålande väder, mycket folk och bra humör - då går det inte att misslyckas.
Jag gjorde väl egentligen bara ett snedsteg på kvällen, och det var när jag lyckades hamna i vattnet bredvid scenen. Jag vete fan hur det gick till, jag dansade väl för långt och vänster, och resultatet blev två bruna och plaskvåta klumpar till fötter. Det är det enda jag kan tycka var lite...tråkigt.
Sen for vi hemåt, till Snygg-Johan igen, och natten ville aldrig ta slut. Framåt sex på morgonen var jag hemma, efter att jag, Danskungen, Maria Häggkvist och Sara Andersson tagit en promenad i den tidiga söndagsmorgonen.
Jag säger det igen, vilken jävla rolig kväll. Egentligen hände väl ingenting, men ändå kändes det som att det var den bästa kvällen i mitt liv. Svårt att förklara varför, men jag är tacksam för att det kan kännas så ibland. Det var längesen. Det påminde om kvällarna vi hade förr under Riddarnas glansperiod, när det kändes som att vi var odödliga och att natten aldrig ville ta slut. Jag behövde verkligen en sån kväll. Jag var lite rädd att den tiden i mitt liv var över, men boy did I proove myself wrong.
Kommentarer
Trackback
