En dag i livet
Så fort jag går utanför dörren så känns det som att jag ska ut i krig. Jag tar på mig mina solbrillor och I'm tha' man. Ingen känner mig, men alla vill veta vem jag är. Han som äger gatan. Bring it on 'ya twat, I'll fucking 'ave 'ya!
Life's good, man. I just roll with it. Och med Oasis i hörlurarna är det svårt att inte känna sig som The King of the world. Jag saknar dem, men någonting säger mig att vi inte hört det sista från dem än.
Jag skriver när jag känner för det, jag tar en kaffe på stan, jag går en sväng, sätter mig ner i parken, går och käkar nånting, tar en kaffe för take away, går ner till hamnen, två flickor frågar om jag har 2 dollar till tåget, "självklart" säger jag, flickorna tackar och önskar en "beautiful day", på håll vänder de sig om och ropar "You sexy man", jag gör honnör och tänker "Cheers!". Bara flyter, liksom.
Annars var det fem veckor sedan jag tränade fotboll. Så här långt uppehåll har jag nog inte haft sedan sjumanna-åren, och det märks att kroppen inte är van vid det. Den har helt enkelt börjat reagera, och protestera. Jag får typ kramp i vaden varje gång jag kliver ur sängen på morgonen, det känns i låren när jag går i trapporna, och om jag har suttit ner länge så är jag alldeles trasig i höftena när jag reser på mig. Så jag går där och haltar på stan och tänker "det var då själva fan så det kan bli av ett litet uppehåll".
Men det får bli ändring på det. Ska börja löpa om dagarna så att kroppen börjar fungera igen. Jag ska inte ha gått ner mig någonting när jag kommer hem igen.
