Jag ska nog lyckas

Igår på busshållsplatsen hamnade jag i samtal med en fruktansvärt trevlig människa. Han hette Jim och kan mycket väl vara världens gladaste man. Käften gick i ett på honom - alltid med ett leende på läpparna. Det var helt otroligt. I början smittade hans glädje av sig, och jag ville bara ge honom en stor och varm kram. Men efter ett tag blev hans smile oerhört påfrestande, och det enda jag ville göra då var att ge honom en käftsmäll för att få bort det. Men - han var väldigt trevlig.
    Anledningen till att vi började prata med varandra var för att han frågade mig: "Excuse me...did you perform on the Wammy awards?". Wammy awards är Western Australia Muisc Awards, och för en sekund tänkte jag dra en jävel på nytt och säga "You bet your ass I was!", men den här snubben såg alldeles för intelligent ut för att lura, så jag lät bli. Men där har vi det kanske - jag ser ut som nån australiensisk artist eller bandmedlem! Kanske?
    Anywho, jag berättade för Jim hur jag lurade de här stackars två tjejerna som ville ha min autograf, och han tyckte det var väldigt lustigt. Oj så han skrattade. Det var nästan läskigt. Jag har nog aldrig varit med om ett sådant osammanhängade och hysteriskt skrattanfall. Thank god we were alone! Men det är alltid kul om man kan glädja andra.

Annars kan jag meddela, efter snart tre månader, att fashion inte bor i denna stad. Eller land. Eller världsdel. Usch så mycket gräsligt som vandrar runt här nere.
     Det finns knappt någonting att vila ögonen på i affärerna heller. Allt är bara...fel. Och inte nog med det, när man väl hittar någonting - ja då måste man vara en sumobrottare för att få plats i det. Allt är stort. Nog för att majoriteten av folket här är av modellen "större" - men nån måtta får det ändå vara! Till och med Fat Bastard skulle ha problem att rymmas i small-storlekarna här nere.
     Det-är-åt-HELVETE!!!