Jag ska nog lyckas

Australien är som hemma, fast lite annorlunda. Eller...ganska mycket annorlunda, på många sätt. Först och främst är människorna här nere generellt sätt väldigt väldigt trevliga. De är artiga, hjälpsamma, glada och godhjärtade - och inget ont om oss svenskar, men det råder ett helt annat socialt klimat här. Där vi svenskar kan vara lite reserverade och kalla så sträcker australiensarna ut hela handen. Generellt sett. Det känns inte som att man är främlingar, utan snarare goda grannar.
Jag har träffat på många olika sorters människor här nere. De flesta glada, snälla och roliga, en del galna, en del otrevliga och våldsamma, en del flummiga och en del vackra.
Jag har träffat på schyssta norrmän och norskor, en mystisk men trevlig tysk, en hemlös och sällsynt generös nya zeeländare, glada koreaner och japaner, en rolig indier, två galna libaneser, en Oasis-diggande amerikan (som också gillade Tomas Brolin), en vacker italienska och en snäll italienska, en sjuk irländare och en helt otrolig fransyska som jag bestämt dejt med om 5 år om allting inte går som planerat. Plus att en hel drös med sköna aussies.
Huset som jag bott i har varit bra. Lite stormigt och dramatiskt emellanåt, men allt som allt bra. Visst, jag klassar kåken som ett råttbo - men det var tak över huvudet och en säng att sova i, plus trevliga rumskamrater.
När jag flyttade in så tänkte jag "Oj...vad är det här för alkis-mötesplats", och visst - det har druckits en och annan liter i mitt hus - men någon mötesplats för alkisar har det inte varit. Snarare vänner som kommit över på grillning. Därmed inte sagt att de här vännerna inte är alkisar. En av de här lirarna har i 3 månaders tid frågat mig: "Don't you just love us aussies? We just drink and smoke and have a laugh", och i början var jag beredd att hålla med honom. Det verkade onekligen som att de levde ett skönt liv. Men när den här liraren för 511:e gången frågade om jag inte älskade hur de levde så tänkte jag bara "Men va fan, titta på dig själv! Du är 50 år och i sämre fysisk skick än min morfar som nyss fyllt 83 år! Vad är det för älskvärt med det?".
Men de här människorna hymlar inte. De vet om att de är alkisar och de bryr sig inte. Det här är människor vars liv kanske inte blev som de hade tänkt sig, och istället för att sitta och deppa över sånt de inte har så försöker de ha så roligt de bara kan med det de har. Det vill säga alkohol och ciggaretter. Jag försöker inte att försköna deras livstil, det är tragiskt på många sätt, men de här människorna klagar inte och de är inte ledsna. De njuter av livet på sitt sätt, och jag tror att många av dem inte skulle vilja ha det på något annat sätt. Ju mer pengar de har, ju mer slösar de bort.

Varför Perth och Australien då? Ja, för att jag behövde komma bort från den "måndag hela veckan-känslan" jag skapat där hemma, och eftersom att en god vän till mig, Fröken Blomberg, nyss hade flyttat ner hit för att studera så var det ju gjutet. Jag är inte kanske inte 100 % geografiskt sett rätt ute, men det känns som att Australien är så långt bort man kan komma från Sverige, typ, så det passade ju väldigt bra.
Dock har jag inte spenderat så mycket tid med Fröken Blomberg då hon haft fullt upp med sitt - och bortsett från de tre första veckorna vi bodde ihop i Leederville så kan man nog räkna tillfällena vi träffats på två händer. Det är lite synd såklart, men inget jag lidit av. Faktum är att det har varit ganska bra att vara "själv". Det har varit lärorikt och utvecklande.
Jag har varit väldig rädd ett par gånger, väldigt ledsen ett par gånger, väldigt upprymd och lycklig ett par gånger och väldigt glad många gånger. Och varje gång har jag fått ta itu med det, vilket egentligen har varit poängen med det hela.
En sak som dock är väldigt tråkigt är att jag inte kunnat åka över till Vampyren som är på andra sidan Australien i Brisbane. Jag kollade upp det, men det hade blivit alldeles för dyrt. Tyvärr, tyvärr, tyvärr. Man kan tycka att det borde vara en enkel flygresa, men det tar faktiskt 5-6 timmar att flyga från väst till öst. Så nära men ändå så långt borta.

Så vad har jag lärt mig? Mycket. Jag vet hur jag vill att mitt liv ska se ut nu, och jag vet hur jag vill att det inte ska se ut. Jag har fått perspektiv till saker och ting, och jag har lärt mig att upskatta det lilla väldigt mycket.
Jag vill tro att jag har lärt mig mycket. Jag vill tro att jag är i harmoni med livet. Jag vill tro att jag har hunnit ikapp mig själv. Och jag vill tro att nån där ute snart kommer att förstå vad det innebär. Nån där ute kommer att få se hur bra det kan bli.

Det här var precis vad jag behövde. Nu kommer jag hem.