Jag ska nog lyckas

Igår kväll fick jag lite skit från en snubbe som hette Grant angående min bok. Han undrade hur fan i helvete jag kunde skriva en bok om mig själv (vilket inte är helt sant) när jag bara är 24 år? Vad har jag upplevt, liksom? Han hade minsann suttit i fängelset i 2 år och hade hade fått halsen uppskuren och han hade gjort det och det och det.
     Jag försökte förklara för honom att jag inte skriver om mig och mitt liv, utan att jag lånar saker från mitt liv och sedan hittar på resten. Sedan sa jag någonting om att "det handlar inte om vad man har upplevt, utan hur man berättar det", och då fick jag tyst på fanskapet.
     Och sedan hade vi två figurer vid namn Rob och Jerry hemma hos oss. Rob är från Nya Zeeland och han har suttit i fängelset i 8 år för någonting som jag inte riktigt förstod vad det var, och jag tror inte att jag vill veta heller. När jag frågade han om han bodde i närheten så blev svaret "No man, I live on the streets", precis som att det var världens naturligaste grej.
    Jerry var Robs flickvän, och hon är aborgin. Man har ju lite förutfattade meningar om abbos, tack vare att 80 % av dem jag stött på har varit stökiga och hotfulla, men Jerry var väldigt rar och vi hade ett fantastiskt samtal om människor rent allmänt, hur vi alla är galna på ett eller annat sätt.

Och häromkvällen...
    Vi var ett gäng som satt på bakgården och drack några Fat Yaks och snackade skit. Eller, jag hade haft en jävla pisskväll så jag satt mest tyst i mina egna tankar. Radion var på i bakgrunden men jag intresserade mig inte för vad som spelades - men så plötsligt! Det tog ett ackord för mig att urskilja vilken låt det var, och jag skrek och sträckte armarna i luften. Oasis, Wonderwall. Första gången jag hörde dem på australiensisk radio.
    Folket runt bordet blev lite chockade eftersom att jag suttit tyst hela kvällen, men sen blev det "Alright Bananas!"
    Plötsligt hör jag Danny säga "Ey man, I heard they split up...". Jag replikerade som en kobra och skrek "YOU SHUT THE FUCK UP!!!!". Varför vet jag inte, för Danny hade ju rätt i det han sa, men jag kände att jag behövde inte höra det just då.
    Resultatet blev att hela bordet ställde sig upp skrattade och gjorde vågen för mig, och Danny gav mig high five och sa "I knew you had it in you, brother".
    Jag älskar verkligen aussies.