Naken
Things change. Jag kanske har blivit lite för tråkig för mitt eget bästa, men den här nedtoningen av min framställning var helt enkelt nödvändig för mig. Efter år av galna och knasiga upptåg så hade pajasen inom mig fått nog.
Jag hade byggt upp den här bilden av mig själv som narren i alla sammanhang, och tillslut ville jag bara spy över den person som jag hade utvecklat. Jag ville inte vara han längre. Han som sprang runt naken på midsommaraftonskvällen, han som pekade finger åt polisen bara för att värma sig lite i fyllecellen, han som ramlade från alla barstolar, han som badade med kläderna på, han som föll och slog upp hål i bakhuvudet, han som alltid behövde räddas från slagsmål, han som alltid behövde hållas i för att inte ramla på dansgolvet, han som stoppade fingrar i tjejers urringning bara för att det verkade som "en rolig grej", han som drack äckliga grejer bara för att få fart på en förfest, han som var tankad klockan nio på morgonen på studentdagen, han som alltid blev utkastad från krogen, han som alla skrattade åt och sedan lämnade ensam i smutsen.
Det kom till en punkt där jag inte trivdes med mig själv. Jag var trött på att behöva ringa till Kaggen för att fråga "om vi hade roligt igår kväll". Tillslut ekade skratten bara tomt i mitt huvud. Min strävan efter att vara rolig blev bara smaklös. I alla fall enligt mig själv.
Jag antar att jag sökte efter någon form av bekräftelse. "Här är jag! Titta på mig! Titta vad tokig jag är!". Det var nästan så att jag kunde ha satt mig på golvet och lagt en "pepparkaka" bara för att få lite uppmärksamhet. Och det funkade. Men det hade sina baksidor, om jag säger så. Som Morgan Kall sjöng i en låt om mig: "Ditt liv är som en hiss, du åker ner och dricker piss, och sedan åker du upp igen, men det spelar ingen roll vart du är, bara du är här."
Jag kanske har tonat ner överdrivet mycket, bara för att få en slags rejäl motvikt. Jag vill fortfarande synas och märkas, det vill nog alla mer eller mindre på nått sätt, men jag behöver inte det i samma utsträckning längre. Nu har jag inga problem med att sitta lite i skymundan och bara lyssna, det är ganska skönt faktiskt. Så om jag någon gång sitter ensam längst in i hörnet på en fest - låt mig sitta där. Jag sitter där av en anledning, för att jag själv vill det, och om jag vill mingla och skratta och skoja så gör jag det. Det kanske ses som tråkigt eller så, men jag orkar inte toka mig längre. Jag är färdig med det.
Åtminstone för tillfället. Jag kanske hittar tillbaka till clownen igen, men i en snyggare och mer vuxen kostym. Jag vill inte vara tråkig och grå, men det har varit nödvändigt för mig sedan en tid tillbaka. Det har varit skönt att vakna upp dagen efter utan ångest och skammkänslor. Men mina sjörövarnätter är nog inte slut bara för det här. Jag kommer säkert att glimta till som i det förflutna en och annan gång igen - men som sagt, inte i samma utsträckning och inte lika ofta. Man kan kanske ta bort sminket på utsidan, men på insidan sitter det alltid kvar.
