Jag ska nog lyckas

Vid ett tillfälle för ett tag sedan så påstod Grotta att jag är "beroende av beröm". Jag har tänkt på det där en del. Kunde det vara så att han har rätt?
     Nej för fan! Tok heller. Däremot är jag, kanske inte beroende, men i behov av att få kvitto på att jag gjort någonting bra. Även om jag själv känner att jag gjort någonting bra så är det inte säkert att andra delar den uppfattningen, och därför är det väldigt nödvändigt för mig att få den bekräftelsen. Alltså om jag gjort det bra. Det är ju bra att veta om man gjort någonting dåligt också, men den bekräftelsen är inte lika vanlig för att det är ju lite känsligare för människor att dela ut kritik.
      Att jag skulle vara beroende av beröm stämmer alltså inte, även om jag självklart tycker att det är väldigt trevligt. Men jag fungerar som så att jag snarare slår ifrån mig smicker och beröm, lägger till ett "Äsch då..." och skrattar lite lätt. Och det är väl inte bara jag, det är ju ett typiskt svenskt beteende. Vi kan inte ta smicker och beröm. Eller, vi är dåliga på att ta smicker och beröm. Även fast vi egentligen älskar det, innerst inne, så vill vi inte visa det. Vi ska ju inte komma här och tro att vi är bättre än någon annan.
      Det är ju för fan läskigt hur djupt programmerad den instinkten är i våra hjärnor.
      Så där har du anledningen till att jag frågade din syster om hon tyckte att filmen jag klippte ihop till henne var bra, Grotta. Jag ville ha ett kvitto på att jag gjort det bra, inte en energikick för mitt ego. Mitt ego är i tryggt förvar och behöver inte påverkas av någon annan.