Skitunge
Ack o ve - min lilla bubbe har lämnat boet. Lillebror har flyttat hemifrån. Det aset.
Jag trodde att vi hade en deal, en pakt, att vi inte skulle flytta förrän vi fyllt 30 bast. Men tydligen har det brustit i kommunikationen, eller också var det jag som hade missförstått allting. Herregud, kisen är ju bara 21 år och flyttar redan!? What the devil?
Nää, joke on the side, det är lite tomt faktiskt. Eller faktum är att det är inåt helvete tomt, för det ekar som i en grotta inne på hans rum.
Men det är ju så, alla kycklingar blir tuppar tillslut. Eller är blir de hönor? Skit samma, alla blir stora och flyttar. Det blev Mor och Far också. Jag är stor men har inte flyttat än. Eller är jag fortfarande en kyckling? Näe. En kalkon, kanske? Men jag känner mig som en tupp. En ödmjuk tupp som vet vad han vill. Eller, nej, en ödmjuk tupp som verkligen vet vad han inte vill.
Nåväl, när jag var liten så lovade jag Mor och Far att jag aldrig skulle flytta hemifrån, vare sig de ville det eller ej, och jag fick också Mor till att lova mig att om jag någonsin träffade en tjej så skulle Mor köra iväg henne. Även fast Mor inte var så pigg på den idén.
Men jag tror att jag genom åren förstorat upp hela den här grejen kring att flytta hemifrån. Jag har målat upp det som ett avslut, någonting som är "definitivt". Men så är det ju inte. Inte på något sätt. Det är ju som det ska vara. Det enda som är konstigt är ju det motsatta, det vill säga om man bor hemma när man är 30 år.
Med andra ord - jag har 5 år kvar innan jag känner mig nödd och tvungen att röra på mig.
