Nån där framme väntar på mig
...och hon som älskade mig så gott hon kunde, förlåt mig för att jag inte svarade. Det är väl så att hon inte var den jag väntat på. Men jag klankar aldrig ner på dom som haft den goda smaken att falla för mig, det är tack vare dom som jag fortfarande tror på någonting.
Oktober nu känns blött och kallt, men ingenting annat spelar någon roll. För det som betyder nåt finns just här och nu. Du lämnar Sverige som nåt du kan för att pröva dina vingar där du aldrig flugit, men när du kommer tillbaka ska du se att världen inte är större än så.
Löven faller ner och bildar ett regn av hopp och förtvivlan, för man vet att det som nu dör en dag kommer att leva och grönska igen. Och det gör det lite lättare när jag tänker på att du lämnat mig.
Och fast vattnet är iskallt så är ån lika vacker och sorglös nu som när fjärilarna flög någon gång i maj. Jag, Jack och Daniel satt där vid bänkarna när det plötsligt slog mig att jag är kär i dig. "Men jag drömmer väl igen?", frågade jag, och Jack svarade "Den som inte drömmer har ingenting kvar att leva för.", och Daniel höll som vanligt med. "Men då kan man ju aldrig bli nöjd", nästan skrek jag. Men Jack bara skrattade och sa "Gosse, tror du att det bara är dom olyckliga som drömmer?". Daniel höll med, och då visste jag att det var sant.
Längs med Ågatan finns inga kriminella, men just där var det någon som stal mitt hjärta. Det brukar bli så ibland, men den gången ville jag aldrig ha det tillbaka. Om ingen annan vill ha det, vad ska jag då med det till?
Jag orkar inte ramla och fly som förr, så jag ser på dom yngre när dom gör som oss, och det är för dom som jag skriver dessa rader. Dom skriker som oss när det gör ont, dom hatar kärleken när den sviker dom som oss, och dom vågar tro och hoppas att det blir bättre längre fram.
Där är vi nu, fast kanske inte tillräckligt. Man tittar så gärna och ofta bakåt för att man inte vill inse att man kommit en bit på vägen, och ibland är det skönt att veta att det aldrig är på riktigt när vi låtsas med varandra. Men Olivia, jag är redo att bli hjärtekrossad nu.
Nu går jag bara förbi alla platserna där jag såg oss två, och jag vet att det kommer att dröja ett tag innan jag är där igen. Men som vi sa en natt "Den här världen är nog inte redo för oss än" så längtar jag, så drömmer jag, så väntar jag till den stunden då vi är feber med varandra igen.
Jack och Daniel är inte längre här, jag lämnade dom där dom blev kvar. Dom kommer aldrig att dö, men det var nåt med dom som skulle ha blivit min undergång. Och jag har inte tid med det, för tänk om du en dag står där igen och jag inte är här.
Älska på avstånd en höst till, och när vintern är som kallast värmer du mig. För jag vet att det jag önskar allra mest ligger framför mig.
Oktober nu känns blött och kallt, men ingenting annat spelar någon roll. För det som betyder nåt finns just här och nu. Du lämnar Sverige som nåt du kan för att pröva dina vingar där du aldrig flugit, men när du kommer tillbaka ska du se att världen inte är större än så.
Löven faller ner och bildar ett regn av hopp och förtvivlan, för man vet att det som nu dör en dag kommer att leva och grönska igen. Och det gör det lite lättare när jag tänker på att du lämnat mig.
Och fast vattnet är iskallt så är ån lika vacker och sorglös nu som när fjärilarna flög någon gång i maj. Jag, Jack och Daniel satt där vid bänkarna när det plötsligt slog mig att jag är kär i dig. "Men jag drömmer väl igen?", frågade jag, och Jack svarade "Den som inte drömmer har ingenting kvar att leva för.", och Daniel höll som vanligt med. "Men då kan man ju aldrig bli nöjd", nästan skrek jag. Men Jack bara skrattade och sa "Gosse, tror du att det bara är dom olyckliga som drömmer?". Daniel höll med, och då visste jag att det var sant.
Längs med Ågatan finns inga kriminella, men just där var det någon som stal mitt hjärta. Det brukar bli så ibland, men den gången ville jag aldrig ha det tillbaka. Om ingen annan vill ha det, vad ska jag då med det till?
Jag orkar inte ramla och fly som förr, så jag ser på dom yngre när dom gör som oss, och det är för dom som jag skriver dessa rader. Dom skriker som oss när det gör ont, dom hatar kärleken när den sviker dom som oss, och dom vågar tro och hoppas att det blir bättre längre fram.
Där är vi nu, fast kanske inte tillräckligt. Man tittar så gärna och ofta bakåt för att man inte vill inse att man kommit en bit på vägen, och ibland är det skönt att veta att det aldrig är på riktigt när vi låtsas med varandra. Men Olivia, jag är redo att bli hjärtekrossad nu.
Nu går jag bara förbi alla platserna där jag såg oss två, och jag vet att det kommer att dröja ett tag innan jag är där igen. Men som vi sa en natt "Den här världen är nog inte redo för oss än" så längtar jag, så drömmer jag, så väntar jag till den stunden då vi är feber med varandra igen.
Jack och Daniel är inte längre här, jag lämnade dom där dom blev kvar. Dom kommer aldrig att dö, men det var nåt med dom som skulle ha blivit min undergång. Och jag har inte tid med det, för tänk om du en dag står där igen och jag inte är här.
Älska på avstånd en höst till, och när vintern är som kallast värmer du mig. För jag vet att det jag önskar allra mest ligger framför mig.
Kommentarer
Trackback
