Alla barn drömmer om den där och det där
Dom säger att jag är galen, feg och patetisk som gör det jag gör. Och jag började tro på dom när jag gick förbi Kungsörs river en tidig söndagmorgon och drömmen inte kändes lika vacker som den gjorde i början.
Och jag gick förbi Golvet där alla hamnar tillslut, där dom vill att jag ska stå, där drömmar sipprar ut med röken genom skorstenarna. Och jag gick förbi där dom sparkade ner mig, där jag träffade dig, där du lämnade mig och där jag alltid trillade dit. Och bänken står kvar där vi lämnade den, den vet allt om kärlek, om att inte våga chansa och om tårar. Jag gick där, och det var nog då jag förstod att alla bänkar inte är gjorda för två.
Men jag tror att när vi blir äldre kommer vi att önska att vi inte förlorade dom här åren. Du och jag, och allt det där vi alla drömde om som barn.
Jag tänker på dom som aldrig blev cowboy och polis. Dom som aldrig tog chansen att gå på månen, om så bara för en enda gång, och dom som undrade om stjärnorna ser likadana ut på andra sidan Jorden. Dom som gav upp redan innan de inte visste något om allting. Den där meningslösa känslan att "det här mitt liv och det är väl så det får bli" är vad som skiljer mängden från sjömännen och piloterna, och även dom som inte vågar leva kommer att dö en dag.
Och det kanske är så att jag är galen, feg och patetisk, men en vacker dag kommer jag kunna svara på om jag gjorde rätt. Det kommer dom aldrig få veta om dom inte blir lika fega som jag. Jag ligger kvar i samma säng en stund till för att få det som jag vill.
Jag hoppas hon förstår. Hon sa ingenting, men jag visste allting. Hennes ögon hade redan bestämt att det inte skulle bli nåt av den där dansen. Jag tror inte att jag förstår. Vi två är nåt jag inte kan förklara, men jag vet att det är någonting. Man ser inte vinden, men man vet att den finns där, och det är så jag tänker om oss två.
Och varje gång du undrat 'varför säger han inte': "Jag tycker du är fin", kom ihåg, att jag precis skulle säga det innan jag såg i dina ögon att du redan besämt dig.
Man måste tro och våga hoppas att det blir bra när tiden är rätt, och jag tror du ser det framför dig men jag vet inte om du vill nå ända fram.
Men det är aldrig för sent att inse hur vackert vattnet på Mälaren är. Och det är aldrig för sent att säga till nån "Så här är det, jag tycker du är fin". Och det är aldrig för sent att lyssna på vad din mamma sa när hon ville dig väl. Och det är aldrig för sent att ge tillbaka på alla fina ord du fick av din bästa vän. Och det är aldrig för sent trots att åren gått att bli den du skulle kunna bli.
Och när jag skrivit den sista raden på min bok ska världen förstå hur mycket jag älskar dig.
Och jag gick förbi Golvet där alla hamnar tillslut, där dom vill att jag ska stå, där drömmar sipprar ut med röken genom skorstenarna. Och jag gick förbi där dom sparkade ner mig, där jag träffade dig, där du lämnade mig och där jag alltid trillade dit. Och bänken står kvar där vi lämnade den, den vet allt om kärlek, om att inte våga chansa och om tårar. Jag gick där, och det var nog då jag förstod att alla bänkar inte är gjorda för två.
Men jag tror att när vi blir äldre kommer vi att önska att vi inte förlorade dom här åren. Du och jag, och allt det där vi alla drömde om som barn.
Jag tänker på dom som aldrig blev cowboy och polis. Dom som aldrig tog chansen att gå på månen, om så bara för en enda gång, och dom som undrade om stjärnorna ser likadana ut på andra sidan Jorden. Dom som gav upp redan innan de inte visste något om allting. Den där meningslösa känslan att "det här mitt liv och det är väl så det får bli" är vad som skiljer mängden från sjömännen och piloterna, och även dom som inte vågar leva kommer att dö en dag.
Och det kanske är så att jag är galen, feg och patetisk, men en vacker dag kommer jag kunna svara på om jag gjorde rätt. Det kommer dom aldrig få veta om dom inte blir lika fega som jag. Jag ligger kvar i samma säng en stund till för att få det som jag vill.
Jag hoppas hon förstår. Hon sa ingenting, men jag visste allting. Hennes ögon hade redan bestämt att det inte skulle bli nåt av den där dansen. Jag tror inte att jag förstår. Vi två är nåt jag inte kan förklara, men jag vet att det är någonting. Man ser inte vinden, men man vet att den finns där, och det är så jag tänker om oss två.
Och varje gång du undrat 'varför säger han inte': "Jag tycker du är fin", kom ihåg, att jag precis skulle säga det innan jag såg i dina ögon att du redan besämt dig.
Man måste tro och våga hoppas att det blir bra när tiden är rätt, och jag tror du ser det framför dig men jag vet inte om du vill nå ända fram.
Men det är aldrig för sent att inse hur vackert vattnet på Mälaren är. Och det är aldrig för sent att säga till nån "Så här är det, jag tycker du är fin". Och det är aldrig för sent att lyssna på vad din mamma sa när hon ville dig väl. Och det är aldrig för sent att ge tillbaka på alla fina ord du fick av din bästa vän. Och det är aldrig för sent trots att åren gått att bli den du skulle kunna bli.
Och när jag skrivit den sista raden på min bok ska världen förstå hur mycket jag älskar dig.
Kommentarer
Trackback
