Jag ska nog lyckas

Varför dricker jag kaffe? Jag vet ju vad det gör med min mage. Kaffe är handelsresande i kaos, och min kropp är alltid en genomresa. En sipp, två sipp, tre sipp, sedan kommer den där välbekanta känslan av att någon dragit ur pluggen, ett ljud som skvallrar om att ett isberg snart är på väg att brisera - och snart sitter man på den där kära sitsen igen. Redo att föda.
      Trots det (eller för vissa kanske det är tack vare det) så måste jag ha mitt kaffe. Det är liksom ingen fråga "om", utan det är sjävklart inslag varje morgon. Måste ha det svarta giftet.
       Ibland har man ju funderat kring det här med beroende och hur det kan vara så att vissa människor är så beroende av heroin eller kokain eller tabletter. Hur känns det att ha ett sådant begär? Men man behöver kanske inte gå så långt ifrån sig själv. Mitt och många andras beroende av kaffe måste ju, i princip, vara samma slags beroende. Det är ingenting man reflekterar över, man måste liksom bara ha den där koppen.
      Alltså, jag jämför ju inte kaffe med heroin, herregud, det är ju bättre att vara i händerna på kaffebönan än i droger - men, beroende som beroende.
       Dock skulle jag vilja dela in kaffet i två varianter, det ena är morgonkaffet och det andra är eftermiddagskaffet. Morgonkaffet måste jag ha för att fungera, och där njuter jag inte nämnvärt att det svarta. Men eftermiddagskaffet behöver jag egentligen inte, det dricker jag endast för att jag är sugen och då njuter jag desto mer.
       Jag skulle vilja sluta med morgonkaffet, konstigt nog, och bara köra på eftermiddagskaffet. Kan jag skala bort den där "måste ha"-känslan på morgonen så ska det gå. Vi får se.