00.12

Och hur jag bakfull och patetisk vid en stolpe försöker säga nåt alldeles för stort. Vi kommer aldrig bli nya igen, men aldrig bli gamla heller, Eva.
     Och upp går solen så säkert, så säker på sig själv. Men när augusti får dig att bryta samman, tänk på mig, vi är nåt tillsammans. Eva, jag vet inte vad jag försöker säga, så bara lyssna på blåsarna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0