Jag ska nog lyckas

Jag tog en promenad i det karga och septembergråa vädret. Som jag älskar det, att promenera. Eller att gå. Jag föredrar att gå mer än att promenera. Att promenera innebär för mig något friluftigt och motionsbesläktat. Att gå är någonting helt annat.
    Jag älskar att gå, och allra helst på hösten. Jag vet inte varifrån denna förkärlek kommer ifrån, men det känns lite bohemiskt och storstadsaktigt. När jag var nere i Australien så växte denna förtjusning avsevärt. Jag gick varje dag, och länge, överallt.
    Det finns inget annat läge då jag tänker så bra som när jag går. Då ventilerar jag verkligen mina tankar inom mig. Det är väldigt befriande och upplyftande.
    Som idag, jag älskade hur det tunna duggregnet försiktigt slog mot mitt ansikte, eller hur kastvindarna blåste tag om mitt hår och gav mig en härligt vindrufsig frisyr.
    Idag tänkte jag på hur jag ska kunna avsluta min bok, och jag kom på en eventuell lösning. En väldigt lös och flyktig lösning förvisso, men jag tror att det skulle fungera. Jag skulle behöva åka till New York. Inte av den anledningen att jag behöver komma bort för att skriva, utan för att New York har en betydande roll i boken. Jag gillar att spekulera stort och brett, men i det här fallet så tror jag att fakta och verklighet är den bästa lösningen.
    Men att säga att man vill åka till New York är lättare än att verkligen åka dit.
    Nåväl, allt är till för att lösas, och bara genom att komma in på tankebanorna jag gjorde idag så har jag kommit en bra bit på vägen.