Till dig, när jag än träffar henne
Prästgatan tur och retur, mitt sena 90-tal. Min första fylla sedan den turkiska karaoken, och världen snurrade lika magiskt som då. Som i slow motion så att allt det vackra verkligen syntes. Med Jack & Coke var det aldrig några problem, och fast Johnnyboy inte var född då så var det ingen som saknade honom.
Jag och Mr.Schizo delar inte samma syn på vem jag är, vad jag vill och hur det ska gå till. Han pratar i bilder och guld medan jag står med händerna framför mig och motar bort alla vackra ord. Barnen leker som om inget hade hänt, och vad har egentligen hänt mer än att jag blivit äldre? Och de yngre ser upp till mig med samma livrädda ögon som jag hatade med när jag var mindre.
En kär gammal fågel flög förbi i en dröm, och fast jag lovat att "aldrig igen" så kunde jag inte sluta tänka på dig nästa dag. Det jävligaste med drömmar är att de är så verkliga, och overkligheten är det bästa som finns.
Och på Västerskolans tak en natt med flaskan som sällskap och stjärnorna som min publik. Jag spelade nog dåligt, men ingen gick därifrån. De väntade nog på att nåt bättre skulle komma. De litar på mig och jag vill inte göra dem besvikna.
Berätta hur du gör, när du går så obekymrat genom livet. Hur gör du för att bli kär i nån med en klackspark? Berätta hur det känns, och dina knep för att inte visa när det gör ont.
Vi två är som en porslinsaffär, man måste ta det försiktigt så att ingenting värdefullt förstörs. Jag kanske gamblar för mycket med känslor som är på riktigt, och jag kanske gnäller för mycket när jag önskar att jag var mindre kär i dig och när jag önskar att jag var mer kär i dig. Men jag vill kanske ha dig mer än vad jag behöver dig.
Och på Kings street med näsan i snön blev det varmare för en sekund. Men när skiten gjorde sig påmind så insåg jag att det blir inte bättre än så. Jag visste kanske redan vad du skulle säga innan du hade sagt det.
Jag har alltid varit en dröm ifrån verkligheten. Bara en förvriden bild ifrån lyckan precis så som jag vill ha den.
Du känner inte mig, och det spelar ingen roll. Dom pratar ändå som om dom visste vem jag var. Ibland tänker jag att jag inte vill vara den person dom pratar om, men så kommer jag på att det inte är jag. Om jag tar av mig mina kläder kanske dom ser vem jag är? Men det kan ta en stund, och jag tycker inte om att frysa. Så jag fortsätter springa för att hålla mig varm, och i förbifarten hinner dom inte se vem jag är. Fast det enda jag bryr mig om är att du vet.
Den eftertänksamme och uppmärksamme skulle lätt kunna se igenom mina ord, men ibland kanske sanningen är för stor och svår att hantera. Så man tar den enkla vägen och blundar lite till. I min bok så kommer den där pojken få den där flickan till slut. Jag vet inte hur, jag vet inte när, men någonting säger mig att det kommer ha skrivit sig självt när sista sidan är läst.
Jag och Mr.Schizo delar inte samma syn på vem jag är, vad jag vill och hur det ska gå till. Han pratar i bilder och guld medan jag står med händerna framför mig och motar bort alla vackra ord. Barnen leker som om inget hade hänt, och vad har egentligen hänt mer än att jag blivit äldre? Och de yngre ser upp till mig med samma livrädda ögon som jag hatade med när jag var mindre.
En kär gammal fågel flög förbi i en dröm, och fast jag lovat att "aldrig igen" så kunde jag inte sluta tänka på dig nästa dag. Det jävligaste med drömmar är att de är så verkliga, och overkligheten är det bästa som finns.
Och på Västerskolans tak en natt med flaskan som sällskap och stjärnorna som min publik. Jag spelade nog dåligt, men ingen gick därifrån. De väntade nog på att nåt bättre skulle komma. De litar på mig och jag vill inte göra dem besvikna.
Berätta hur du gör, när du går så obekymrat genom livet. Hur gör du för att bli kär i nån med en klackspark? Berätta hur det känns, och dina knep för att inte visa när det gör ont.
Vi två är som en porslinsaffär, man måste ta det försiktigt så att ingenting värdefullt förstörs. Jag kanske gamblar för mycket med känslor som är på riktigt, och jag kanske gnäller för mycket när jag önskar att jag var mindre kär i dig och när jag önskar att jag var mer kär i dig. Men jag vill kanske ha dig mer än vad jag behöver dig.
Och på Kings street med näsan i snön blev det varmare för en sekund. Men när skiten gjorde sig påmind så insåg jag att det blir inte bättre än så. Jag visste kanske redan vad du skulle säga innan du hade sagt det.
Jag har alltid varit en dröm ifrån verkligheten. Bara en förvriden bild ifrån lyckan precis så som jag vill ha den.
Du känner inte mig, och det spelar ingen roll. Dom pratar ändå som om dom visste vem jag var. Ibland tänker jag att jag inte vill vara den person dom pratar om, men så kommer jag på att det inte är jag. Om jag tar av mig mina kläder kanske dom ser vem jag är? Men det kan ta en stund, och jag tycker inte om att frysa. Så jag fortsätter springa för att hålla mig varm, och i förbifarten hinner dom inte se vem jag är. Fast det enda jag bryr mig om är att du vet.
Den eftertänksamme och uppmärksamme skulle lätt kunna se igenom mina ord, men ibland kanske sanningen är för stor och svår att hantera. Så man tar den enkla vägen och blundar lite till. I min bok så kommer den där pojken få den där flickan till slut. Jag vet inte hur, jag vet inte när, men någonting säger mig att det kommer ha skrivit sig självt när sista sidan är läst.
Kommentarer
Trackback
