Popcornhjärta
När du vände dig om och ångrade dig, såg du mig bakom träden? Jag ville aldrig se dig lämna, men jag var bara tvungen att veta.
Så då fanns det en anledning att vakna igen, och en anledning att titta sig själv i spegeln. Och om det fanns något att tycka om gällde det att satsa allt på det. Speciellt de där fredagskvällarna i skolans matsal, bland popcorn och rökmaskiner.
Det viktiga blev skrämmande, och jag var nog räddast av alla. När jag stod bredvid och Mischa spelade låtar om himlen, att taken brann och att hennes hjärta skulle gå vidare så visste jag aldrig hur jag skulle ta tillvara på det. Där ute var det mörkt och kallt, men det kändes tryggare på något sätt. I alla fall fram till att discolamporna slocknat och ljuset tänts, då blev mörkret påtagligt och jag och min vän försökte springa ifrån det svarta hela vägen hem.
Jag såg aldrig dig för du hängde med dom andra, och så tänkte jag aldrig bli, så det fick vara. Om att bli älskad är att vara någon annan så är jag hellre själv för alltid. Du berättade aldrig om dig och jag frågade aldrig, så nu är du den där filmen jag aldrig sett. Och jag vet inte om jag vågar titta, för i mitt huvud slutar alltid filmen så bra.
Men känslan bestod trots att den aldrig blev besvarad. Jag visste kanske ingenting om kärlek då, men nu vet jag att kärlek det var du. Många pockade på uppmärksamheten utan resultat, för ingen Blue jeans baby kunde få mig att blunda för dig.
Men allt går vidare, även fast man inte riktigt hänger med. Det tog nog några år att smälta alla år, som för att fundera på vad som egentligen hände och om man verkligen var klar med det där. Att ta det där lilla steget kan vara svårare än vad man vill få det till, men alla Drottninggatan youngsters idag verkar mer vilsna än jag någonsin var. Och jag vill aldrig tillbaka.
Säg det till alla, jag är på väg. Och jag älskar varje steg jag tar, för jag tror att de bästa vägarna är kvar. Dom säger "Det finns ingen poäng i att vara fri längre.", men livet är för kort för att ha tråkigt på jobbet. "Men pengarna?", det är bara ett nödvändigt ont för att komma lite längre än vad man kanske egentligen ville. "När ska du bli vuxen?", om det är att leva i misär och längtande titta ut så är jag hellre en fattig fjäril som bara vill leva lite längre.
På så sätt har ingenting hänt, mer än att strövandet har blivit ett medvetet val. Och jag tror vi talar samma språk, och när ingen kan översätta oss så har vi någonting som inga andra har.
Så då fanns det en anledning att vakna igen, och en anledning att titta sig själv i spegeln. Och om det fanns något att tycka om gällde det att satsa allt på det. Speciellt de där fredagskvällarna i skolans matsal, bland popcorn och rökmaskiner.
Det viktiga blev skrämmande, och jag var nog räddast av alla. När jag stod bredvid och Mischa spelade låtar om himlen, att taken brann och att hennes hjärta skulle gå vidare så visste jag aldrig hur jag skulle ta tillvara på det. Där ute var det mörkt och kallt, men det kändes tryggare på något sätt. I alla fall fram till att discolamporna slocknat och ljuset tänts, då blev mörkret påtagligt och jag och min vän försökte springa ifrån det svarta hela vägen hem.
Jag såg aldrig dig för du hängde med dom andra, och så tänkte jag aldrig bli, så det fick vara. Om att bli älskad är att vara någon annan så är jag hellre själv för alltid. Du berättade aldrig om dig och jag frågade aldrig, så nu är du den där filmen jag aldrig sett. Och jag vet inte om jag vågar titta, för i mitt huvud slutar alltid filmen så bra.
Men känslan bestod trots att den aldrig blev besvarad. Jag visste kanske ingenting om kärlek då, men nu vet jag att kärlek det var du. Många pockade på uppmärksamheten utan resultat, för ingen Blue jeans baby kunde få mig att blunda för dig.
Men allt går vidare, även fast man inte riktigt hänger med. Det tog nog några år att smälta alla år, som för att fundera på vad som egentligen hände och om man verkligen var klar med det där. Att ta det där lilla steget kan vara svårare än vad man vill få det till, men alla Drottninggatan youngsters idag verkar mer vilsna än jag någonsin var. Och jag vill aldrig tillbaka.
Säg det till alla, jag är på väg. Och jag älskar varje steg jag tar, för jag tror att de bästa vägarna är kvar. Dom säger "Det finns ingen poäng i att vara fri längre.", men livet är för kort för att ha tråkigt på jobbet. "Men pengarna?", det är bara ett nödvändigt ont för att komma lite längre än vad man kanske egentligen ville. "När ska du bli vuxen?", om det är att leva i misär och längtande titta ut så är jag hellre en fattig fjäril som bara vill leva lite längre.
På så sätt har ingenting hänt, mer än att strövandet har blivit ett medvetet val. Och jag tror vi talar samma språk, och när ingen kan översätta oss så har vi någonting som inga andra har.
Kommentarer
Trackback
