Där livet och skratten aldrig dör
Jag skriver nya rader på det där brevet som aldrig riktigt kom fram. Jag längtar efter någonting som ändå alltid kan ta slut.
Allt som jag har finns inte kvar. Min tid i vind har blåst förbi, och min bro till det nya, till dig, har just börjat byggas.
Jag fick ett brev från en barndomsvän från igår. Som ett vykort över allt det jag såg och upplevde, som ett bevis på att även jag varit liten en gång. Han skrev att det var så mycket enklare förr, men också att allt det svåra gör att han för första gången känner sig levande. Och kanske är det så.
Ladugårdsvägen är inte längre det Easy Street det en gång var. Nya barn pryder den torra hårda asfalten, som gjord för att aldrig slå sig på, och jag ser i dem allt det jag en gång kände. Jag försöker smittas, men det känns bara som att jag inkräktar på deras magiska universum.
Det som verkade så självklart då, nu för tiden får man kämpa för små korta stunder av lycka och välbehag.
Hundarna i Kungsör har flytt. De blev till runaways där långt bort inte är tillräckligt långt bort. "Det måste finnas någonting bättre. Bara lite till, bara lite längre...". Kvar finns bara valparna, utan någon som helst förhoppning om att växa upp.
Någon skrev till mig för att tacka för ett gott år, det är snart ett år sedan och jag undrar...var blev jag av?
Vi börjar så sakteligen skifta färg. Rosé blir till gin och vi syns alltmer sällan på gatorna där vi bor. Men som höstsolen värmer i denna blåsiga tid måste man ta tillvara på de korta ljusglimtarna. För tillslut är det svart, och även om månen är med så är man ändå alltid lika ensam.
Man föds ensam och dör likaså, där emellan skulle det vara skönt med lite sällskap.
Någon knackade mig på axeln och gav mig en kram. Det är just då jag mår så bra. Men hon gick vidare, tittade aldrig bakåt, och sedan tänker jag på henne för alltid.
Jag drivs av det där att kunna få någon som aldrig egentligen kan bli min. När de skrattade åt mig och min hopplöshet visste jag att jag var rätt ute. Och någon dag ska du få se vad jag är beredd att ge. Det som inte syns utanpå är din hemlighet att få uppleva.
Det är ingen som vet men någon dag ska du få se.
Vila vidare lilla flicka i rosa och blå viol. Det som verkar otänkbart kanske ligger närmare sanningen än du tror. En dag ska jag kyssa dig till liv, och alla platser i världen är våra att upptäcka. Och om någon annan knackar på din dörr fram till dess är det aldrig ditt fel. Vem vill inte uppleva en natt i rosa och blå viol? Och om du tröttnar på att vänta en evighet är det aldrig ditt fel. Jag måste bara lära mig att bli den jag helst av allt vill vara först.
Allt som jag har finns inte kvar. Min tid i vind har blåst förbi, och min bro till det nya, till dig, har just börjat byggas.
Jag fick ett brev från en barndomsvän från igår. Som ett vykort över allt det jag såg och upplevde, som ett bevis på att även jag varit liten en gång. Han skrev att det var så mycket enklare förr, men också att allt det svåra gör att han för första gången känner sig levande. Och kanske är det så.
Ladugårdsvägen är inte längre det Easy Street det en gång var. Nya barn pryder den torra hårda asfalten, som gjord för att aldrig slå sig på, och jag ser i dem allt det jag en gång kände. Jag försöker smittas, men det känns bara som att jag inkräktar på deras magiska universum.
Det som verkade så självklart då, nu för tiden får man kämpa för små korta stunder av lycka och välbehag.
Hundarna i Kungsör har flytt. De blev till runaways där långt bort inte är tillräckligt långt bort. "Det måste finnas någonting bättre. Bara lite till, bara lite längre...". Kvar finns bara valparna, utan någon som helst förhoppning om att växa upp.
Någon skrev till mig för att tacka för ett gott år, det är snart ett år sedan och jag undrar...var blev jag av?
Vi börjar så sakteligen skifta färg. Rosé blir till gin och vi syns alltmer sällan på gatorna där vi bor. Men som höstsolen värmer i denna blåsiga tid måste man ta tillvara på de korta ljusglimtarna. För tillslut är det svart, och även om månen är med så är man ändå alltid lika ensam.
Man föds ensam och dör likaså, där emellan skulle det vara skönt med lite sällskap.
Någon knackade mig på axeln och gav mig en kram. Det är just då jag mår så bra. Men hon gick vidare, tittade aldrig bakåt, och sedan tänker jag på henne för alltid.
Jag drivs av det där att kunna få någon som aldrig egentligen kan bli min. När de skrattade åt mig och min hopplöshet visste jag att jag var rätt ute. Och någon dag ska du få se vad jag är beredd att ge. Det som inte syns utanpå är din hemlighet att få uppleva.
Det är ingen som vet men någon dag ska du få se.
Vila vidare lilla flicka i rosa och blå viol. Det som verkar otänkbart kanske ligger närmare sanningen än du tror. En dag ska jag kyssa dig till liv, och alla platser i världen är våra att upptäcka. Och om någon annan knackar på din dörr fram till dess är det aldrig ditt fel. Vem vill inte uppleva en natt i rosa och blå viol? Och om du tröttnar på att vänta en evighet är det aldrig ditt fel. Jag måste bara lära mig att bli den jag helst av allt vill vara först.
Kommentarer
Trackback
