Vi som inte ville passa in
Jag mötte en liten kis som kom ifrån Kung Karls skola. Han hade ett Hawaiiblommigt halsband runt halsen och en slips knuten runt huvudet, och jag kan bara hoppas att han hade det för att han kände att det var "skön idé". I så fall älskar den grabben.
Gränsen mellan att vara pajig eller ett surrealistiskt geni är väldigt tunn - men jag tycker att han balanserade alldeles förträffligt.
Jag såg på honom och mindes den tid då jag valde att klä mig i plagg som inte är helt tradiotionsenligt för hur en 15-årig kille ska se ut. En del fattade grejen, men många rynkade på näsan åt mitt moddsdoftande utseende. Jag ville vara garagerock och The Who, och jag verkligen älskade den tiden. Man kan tycka att det är ett desperat rop som säger "Hallå, här är jag, titta på mig", men så var det inte. Det var så enkelt att jag föll för en viss klädkultur, och att den stack ut från mängden kunde inte jag rå för. Dock ska jag poängtera att jag alltid gillat att sticka på ett eller annat sätt i olika sammanhang, men att jag skulle gå omkring i, vad som i folkmun kanske anses som "fula kläder", var aldrig min grej.
Det gjorde ingenting att de förtjusande Längangrabbarna skrek så eleganta glåpord de kunde åt mig på Ullvi, för jag vågade göra som jag ville. Att jag sedan växte ur den ambitionen är en annan sak. Jag vågade göra min grej, och jag fungerade då på det sättet att om folk sa åt mig att inte sticka huvudet i elden så gjorde jag tvärtom. Om nån sa "vilken ful tröja" så hade jag den på mig oftare än vad jag normalt skulle ha haft. Lite rebelliskt kan man tycka, men ingen skulle säga till mig eller påverka mig hur jag skulle göra eller tycka och tänka.
Jaja, jag hoppas att den där grabben är precis så som jag hoppas att han är. En grabb som bara fick ett skönt infall, valde att köra på det och sedan sket fullständigt i vad folk tyckte och tänkte om det.
Gränsen mellan att vara pajig eller ett surrealistiskt geni är väldigt tunn - men jag tycker att han balanserade alldeles förträffligt.
Jag såg på honom och mindes den tid då jag valde att klä mig i plagg som inte är helt tradiotionsenligt för hur en 15-årig kille ska se ut. En del fattade grejen, men många rynkade på näsan åt mitt moddsdoftande utseende. Jag ville vara garagerock och The Who, och jag verkligen älskade den tiden. Man kan tycka att det är ett desperat rop som säger "Hallå, här är jag, titta på mig", men så var det inte. Det var så enkelt att jag föll för en viss klädkultur, och att den stack ut från mängden kunde inte jag rå för. Dock ska jag poängtera att jag alltid gillat att sticka på ett eller annat sätt i olika sammanhang, men att jag skulle gå omkring i, vad som i folkmun kanske anses som "fula kläder", var aldrig min grej.
Det gjorde ingenting att de förtjusande Längangrabbarna skrek så eleganta glåpord de kunde åt mig på Ullvi, för jag vågade göra som jag ville. Att jag sedan växte ur den ambitionen är en annan sak. Jag vågade göra min grej, och jag fungerade då på det sättet att om folk sa åt mig att inte sticka huvudet i elden så gjorde jag tvärtom. Om nån sa "vilken ful tröja" så hade jag den på mig oftare än vad jag normalt skulle ha haft. Lite rebelliskt kan man tycka, men ingen skulle säga till mig eller påverka mig hur jag skulle göra eller tycka och tänka.
Jaja, jag hoppas att den där grabben är precis så som jag hoppas att han är. En grabb som bara fick ett skönt infall, valde att köra på det och sedan sket fullständigt i vad folk tyckte och tänkte om det.
Kommentarer
Trackback
