Jag ska nog lyckas

Ja, igår var ingen rolig dag. Fy fan. Det som gör det så tungt är att förlusten var så enormt onödig, plus att konsekvensen av den inte var vad vi önskade.
     Det kändes ju så bra innan. Alla var till synes taggade och väldigt spelsugna, det skulle bli roligt att gå ut till seriefinalen. Och vi började också bra. Den första halvleken var våran och vi gick upp i en 2-0-ledning genom Tero och Paulo. Men så fick Södra in en reducering precis innan halvtid - ett mål som skrek offside och ett mål som var högst olägligt.
      Trots det var vi vid gott mod i halvtid. Vi kände att vi hade matchen och att vi bara skulle gå ut och fortsätta som vi hade gjort. Det var kanske lite väl optimistiskt av oss, och istället borde vi nog ha försökt låst det hela lite mer. Men det fina spelet ifrån första halvleken var som totalt bortblåst i andra halvlek. Södra vann det mesta och vi slog bara ifrån oss i panik, kändes det som. Vi hade ingenting, egentligen. Allra minst hade vi domarna med oss, och jag kan utan någon som helst bitterhet säga att domartrion var direkt inblandad i alla tre målen.
      Nåväl, vi skulle ha punkterat matchen i den första halvleken, och som vi spelade i den andra halvleken så förtjänade vi inte att vinna. Tyvärr.
      Själv började jag på bänken, och det var jag förberedd på. Inte att jag skulle sitta på bänken, men att det skulle bli antingen jag eller Nawab. Jag blev grymt besviken förstås, men det var bara att acceptera. Sedan visade det sig att det skulle vara en bra laguttagning, för Henke som spelade back istället för mig började matchen riktigt hungrigt och bra. Dessvärre gick hans skada upp ungefär i mitten av första halvlek, och då fick jag komma in.
      Det var inte det mest optimala eftersom att jag inte fick någon som helst uppvärmning. Det var bara in i hetluften direkt, och det syntes väl kanske. Jag gjorde, snällt sagt, inte någon av mina bättre matcher i karriären, snarare tvärtom, och det kändes enormt tungt efteråt. Det handlade inte om att jag var nervös eller spänd eller nåt sånt. Jag var inte ett dugg nervös, utan bara glad att få spela en sån här match. Men tyvärr gjorde jag en direkt dålig insats när det gällde som allra mest.
      Det känns alltid likadant - som ett svek. Ett svek mot grabbarna i laget, tränarna, föreningen och publiken. Det går inte att komma ifrån den känslan, inte för mig i alla fall. Ingen spelar ju dåligt med flit, men när man kämpat så länge för någonting, och sedan inte tar tillvara på den chansen, ja då känns det bara för jävligt. Man känner sig minst och sämst i världen. Jag var kanske inte ensam om att ha en dålig dag, men det är skit samma. Jag kan bara svara för mig själv.

Den bästa medicinen mot ett sånt här nederlag skulle visa sig vara att spela en ny match direkt.
      Idag var jag med b-laget som spelade borta mot Köping FF, och även om det blev en ny 3-2-förlust så var känslan en annan. I ny roll, som lagkapten och mittback, gick det mycket bättre. Visst, det är skillnad mellan a-lag och b-lag, men hade jag spelat så här igår så hade det gått fan så mycket bättre, även om jag idag haltade mig igenom matchen efter att ha fått ett smäll över knät.
     Vi spelade bra, stundtals riktigt bra, och det enda som saknades var lite mer effektivitet och kyla framför motståndarmålet. Men när man spelar med ett sånt här ungt lag så måste man glädja sig när man har ett eget spel och skapar så pass många målchanser som vi gjorde. Sen att inte alla bollar sitter...ja, det kommer väl, får man hoppas.

Nu får det vara sluttjurat. Vi har en seriematch kvar och sedan ett kval att sikta in oss på. Vi har fortfarande chansen, en god chans om vi själva vill det. Det är långt ifrån över. Bara ett dumt och jävligt irriterande hinder på vägen mot vårat slutmål.