Jag ska nog lyckas

Gårdagen var en fin dag. Inte bara av den anledningen att det var solsken och höstvärme, utan det var verkligen en fin dag i ordets rätta bemärkelse.
     Jag var tillbaka på dagiset ute vid Gersilla, och en del var förandrat men det mesta var sig likt. Några juveler hade försvunnit vidare i livet medan nya hade tillkommit. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; ett barns glada ansikte och glädje är något av det mest värdefulla och vackraste som finns här i världen.
     Trots att det var dryga 9 månader sedan jag var där sist så kändes det inte som mer än en vecka. Det är en trygghet, och ibland känns det hela väldigt rätt. Men jag vet inte.
     Fast på ett sätt märktes det alltid att jag varit borta ett tag, och det är när barn som var "bebisar" när jag lämnade nu helt plötsligt spottar ur sig hela formuleringar när jag kommer tillbaka. Den utvecklingen gör mig alltid lika förvånad, för jag tror ju och vill att barn ska vara barn hela livet utan förändringar, men det är ju ganska ologiskt såklart.
     Ännu en comeback avklarad alltså, vilken gång i ordningen det var har jag ingen aning om, och det återstår väl att se om det bara var ett tillfälligt gästspel eller om det blir fler gånger.