Jag ska nog lyckas

Den här dagen gick väl egentligen bara ut på en sak. Telefonsamtalet från ortopeden.
     Förmiddagen var lugn, men efter lunch började jag räkna ner minuterna till kl 15.40. Runt klockan tre började jag bli grymt nervös, och tio minuter före utsatt till burrade det till i fickan. Jag svarade, och på några sekunder slets jag mellan hopp och förtvivlan utan att ha fått något svar.
     Domen löd: avslitet korsband, skada på menisken och lite knas med brosket på utsidan av knäet. Med andra ord: totalt jävla mörker.
      Efter samtalet blev jag smått apatisk, lite nollställd. Jag gick och funderade ute på gården, och tillslut fann jag mig och märkte att jag hade gått långt ut i skogen. Vilse i mina egna tankar.
      Jag är inte dum, men kanske lite naiv. Jag var förberedd på detta besked, men in i det sista gick jag och hoppades på ett mirakel. Typ: "Ja vi ser att det är nåt vajsing med ditt knä, men rehaba en månad till så ska du nog kunna köra". Det kanske är löjligt, men jag är så pass löjlig att jag tror på sånt. Det måste jag göra.
      Jag frågade om rekomendation, och det var att operera. Han lät lite sugen på att vänta till hösten, men jag sa direkt att jag ville göra det så fort som möjligt. De ska försöka skynda på det så mycket det bara går, men troligtvis blir det operation i slutet av juni. Eller, tidigast i slutet av juni, rättare sagt, för i juli opererar de ingenting. Jag hoppas verkligen det blir så. Jag ska nämligen vara tillbaka innan höstsäsongen är över.
      Återigen, jag är inte dum, men måhända naiv. Jag vet att det kommer att bli svårt, kanske omöjligt, men jag ska allt det bara går, träna som en dåre, svettas blod för att klara det. Om knäet tillåter det, vill säga. Jag är ju inte så korkad att jag tänker riskera nåt bara för att komma tillbaka så snabbt som möjligt - men jag ska göra ett superärligt försök att vara tillbaka i spel innan säsongen är över. Inte för att bevisa någonting, utan för att jag verkligen vill det.
      Allt hänger väl egentligen på två faktorer; när jag får operera och hur knäet reagerar på rehabiliteringen efteråt. Med lite tur blir jag opererad innan sommaruppehållet, och förhoppningsvis har jag en jävla vilja och ett läkkött som inte är av denna värld.

Det var mörkret - men idag på träningen kom ljuset, eller en liten gnista. Jag fick nämligen frågan om jag ville ingå i ledarstabet under min skadefrånvaro, och då handlar det väl främst om U-laget. Sheriffen ska ju inte ha hand om laget i år, så någon måste ju vara med där och hjälpa till.
       Jag blev ganska ställd av detta, det var inget jag hade förväntat mig, och jag kanske svarade lite svävande. Men nu känns det självklart, det är klart jag ska vara med. Inte för att jag har några tränarambitioner, men för att detta är ett delikat tillfälle att vara med och hjälpa till så mycket som möjligt i klubben jag älskar utan att spela.
       Jag hoppas bara det tas på rätt sätt, jag tänker ju självklart inte ta mig vatten över huvudet - men jag kommer samtidigt att vara superseriös. Detta är en hedersam uppgift som jag inte tänker göra med vänsterhanden.
       Det känns spännande, och ett fint plåster på såret.