TV & me
Igår var det året 1992 som behandlades i Nittileaks, "det experimentella året", och som vanligt var det en härlig nostalgitripp. ZTV blossade upp som en punkig uppstickare, Birgit Friggebod försökte sjunga allsång med We shall overcome i Rinkeby, ståupp-komikerna började härja i vårt land och Sverige anordnade fotbolls-EM.
Peter Wahlbeck var en suverän gäst, Plura gjorde en fin tolkning av Mauro Scoccos Till dom ensamma tillsammans med Familjen och E-type levererade klassiska låtar från 1992. Ett bra program.
Men klippningen var återigen underkänd. Fan vad irriterande det är! Det är under Filip & Fredriks värdighet att synas i ett sånt dåligt klippt program, och det är heller inget man är van vid. Det drar ner helheten, men samtidigt är allt det andra så bra att det inte gör så mycket. Men ändå.
1992 började jag på lekis. På Lyan, det där klassiska röda huset bakom kullen ett fotbollsskott ifrån mitt hus, som till min stora sorg blev privatägt för nåt år sedan. Men vilken härlig tid det var, minns jag. KåGe och jag bodde förvisso redan grannar då sedan nåt år tillbaka, men det var väl nånstans startskottet gick för vår vänskap på riktigt. Det var också där jag träffade Robin Pettersson, som kom att bli min bästa kompis de närmaste åren framöver, och det var där jag träffade Jocke Palm som kom att bli en riktigt god vän med tiden han också. Och jag minns Rikard, båda Jimmy, Caroline, Magdalena, Sandra, Cecilia, Ann-Sofie, Lina, Malin, Johanna, Dennis, Linda, Bibbi och Helene.
Sedan minns jag också Christian. 1992 var nog det året då jag först lade märke till att vissa människor är svarta och vissa vita. Christian började lite senare än oss andra, och en dag fick vi reda på att det skulle börja en ny kille i klassen. Christian var självklart försenad på sin första dag hos oss, och mitt i samlingen på morgonen stod han plötsligt där. Jag ska inte säga att det gick ett sus, men nog blev jag lite fundersam när jag såg en kille med brun hudfärg stå där. Jag var ju för fan bara 6 år.
Nåväl, jag minns inte, men säkert efter nån timme så var nog funderingarna borta. Då var det liksom inget konstigt längre. Christian var som oss, varken mer eller mindre.
1992 var också den sommaren vi åkte till Bibione i Italien. Det är nog den första semestern jag minns tydligt. Jag minns balkongen, jag minns stranden, jag minns att jag och Lillebror lekte den egenpåhittade leken Cermonimästarna. Det var ett bra år det, 1992, vill jag minnas.
Och äntligen åkte Rodney ut ur Big brother. Visst kunde han vara underhållande att titta på, och visst hände det grejer runtomkring honom (på gott och ont) - men herregud vad svårt jag hade för karln. Han kanske spelade en roll där inne, vad vet jag, men den personen jag såg i rutan störde jag mig nåt fruktansvärt på.
Det finns mindre färgstarka personer som gott och väl kunde ha åkt ut, som Sara eller Madeleine, men Rodney var den jag hade svårast för. Jag gillar till och med Katerina mer. Visst får hon omotiverade och pinsamt hemska utbrott titt som tätt, men jag kan samtidigt inte låta bli att älska när hon skriker "FAR DU ÅT HELVETE!!!" när Martin påpekar att "det är hennes eget fel att hon blir nominerad hela tiden".
"Far du åt helvete", vilket underbart uttryck.
Peter Wahlbeck var en suverän gäst, Plura gjorde en fin tolkning av Mauro Scoccos Till dom ensamma tillsammans med Familjen och E-type levererade klassiska låtar från 1992. Ett bra program.
Men klippningen var återigen underkänd. Fan vad irriterande det är! Det är under Filip & Fredriks värdighet att synas i ett sånt dåligt klippt program, och det är heller inget man är van vid. Det drar ner helheten, men samtidigt är allt det andra så bra att det inte gör så mycket. Men ändå.
1992 började jag på lekis. På Lyan, det där klassiska röda huset bakom kullen ett fotbollsskott ifrån mitt hus, som till min stora sorg blev privatägt för nåt år sedan. Men vilken härlig tid det var, minns jag. KåGe och jag bodde förvisso redan grannar då sedan nåt år tillbaka, men det var väl nånstans startskottet gick för vår vänskap på riktigt. Det var också där jag träffade Robin Pettersson, som kom att bli min bästa kompis de närmaste åren framöver, och det var där jag träffade Jocke Palm som kom att bli en riktigt god vän med tiden han också. Och jag minns Rikard, båda Jimmy, Caroline, Magdalena, Sandra, Cecilia, Ann-Sofie, Lina, Malin, Johanna, Dennis, Linda, Bibbi och Helene.
Sedan minns jag också Christian. 1992 var nog det året då jag först lade märke till att vissa människor är svarta och vissa vita. Christian började lite senare än oss andra, och en dag fick vi reda på att det skulle börja en ny kille i klassen. Christian var självklart försenad på sin första dag hos oss, och mitt i samlingen på morgonen stod han plötsligt där. Jag ska inte säga att det gick ett sus, men nog blev jag lite fundersam när jag såg en kille med brun hudfärg stå där. Jag var ju för fan bara 6 år.
Nåväl, jag minns inte, men säkert efter nån timme så var nog funderingarna borta. Då var det liksom inget konstigt längre. Christian var som oss, varken mer eller mindre.
1992 var också den sommaren vi åkte till Bibione i Italien. Det är nog den första semestern jag minns tydligt. Jag minns balkongen, jag minns stranden, jag minns att jag och Lillebror lekte den egenpåhittade leken Cermonimästarna. Det var ett bra år det, 1992, vill jag minnas.
Och äntligen åkte Rodney ut ur Big brother. Visst kunde han vara underhållande att titta på, och visst hände det grejer runtomkring honom (på gott och ont) - men herregud vad svårt jag hade för karln. Han kanske spelade en roll där inne, vad vet jag, men den personen jag såg i rutan störde jag mig nåt fruktansvärt på.
Det finns mindre färgstarka personer som gott och väl kunde ha åkt ut, som Sara eller Madeleine, men Rodney var den jag hade svårast för. Jag gillar till och med Katerina mer. Visst får hon omotiverade och pinsamt hemska utbrott titt som tätt, men jag kan samtidigt inte låta bli att älska när hon skriker "FAR DU ÅT HELVETE!!!" när Martin påpekar att "det är hennes eget fel att hon blir nominerad hela tiden".
"Far du åt helvete", vilket underbart uttryck.
Kommentarer
Trackback
