Jag ska nog lyckas

Kom hem från jobbet fem i halv sex. Fem minuter innan fotbollsträningen skulle börja. Det är den 4 april, en sån där dag då man tränar på gräs för första gången på året. Det gjorde mig dämpad.
     Idag var det första grästräningen, och det är svårt att förklara hur mycket glädje det innebär. Efter en lång försäsong där man har kört hårt och tufft - man har sprungit på grus,man har sprungit på inomhusgolv och man har sprungit på asfalt - så är det förlösande, nästan overkligt, att springa ut på en gräsplan. Man nästan skuttar som kossor som släpps ut på grönbetet på våren. Det är helt enormt härligt, helt enkelt, och en av årets höjdpunkter på säsongen.
     Just därför blev jag dämpad, i vetskapen om att jag inte skulle få göra det. Självklart skulle jag kunna åka dit ändå och traska runt bredvid - men jag kunde fanimej inte göra det. Det var för jobbigt, på nåt sätt. Det låter konstigt, men så är det.
     Nåväl, det var väl bara idag, den här första träningen. Sedan blir det väl lättare.

Men jävlar vilken fin eftermiddag det blev! Det var nästan så att man blev lite solbränd. Så här kan det väl få vara nu ett tag. Det är ju ändå vår.
     Allra vackrast var när jag kom hem. Tittade ut genom köksfönstret över ängen, där sprang en ensam pojke i shorts och sparkade en boll mellan två mål. Fram och tillbaka hela tiden, ett skott på det ena målet, hämta bollen, och ett skott på det andra målet. Ibland sträckte han upp händerna i luften efter ha gjort ett vackert mål. Om jag tittade tillräckligt noga så kunde jag se mig själv springa där ute.
     Den bilden gjorde min dag.