Battle in paint
Dagen började med paintball i Eskilstuna på förmiddagen med fotbollslaget. Det sved lite, men var grymt roligt.
Det var de äldre mot de yngre, och nu har man ju kommit upp i den åldern att man tillhör de äldre - och självklart vann vi män! Med råge, måste jag få säga.
Jag blev träffad två gånger, både gångerna i sidan vid revbenen, nästan på samma ställe, och det är klart att det bränner till några sekunder, men det kunde ha varit mycket värre. Sedan fick jag två salvor i ansiktet, men det var först efter att kulan träffat planket och sedan stänkt igenom på mig - OCH DET GILLS JU INTE SOM EN TRÄFF!!!
Annars blir man ju lite smått galen i sådana här sammanhang. Man har militärkläder på sig och skyddsmask, och med ett fulladdat vapen i handen, tillsammans med sina stridskamrater, i ett grustag bland buskar, stenar och träbyggnader - det är inte för inte man skenar iväg lite i fantasin.
Samtidigt blir det ju lite på riktigt. Man blir träffad om man inte är försiktig, och det känns ju faktiskt lite grand. Plus att man inte får vara med och leka längre om man blir träffad, så det står ju lite på spel. Det blir lite puls.
Fast känslan av att skjuta mot någon, och faktiskt träffa, den är ju absurd. Man blir lite småkåt först, men sedan lite ångestdämpad och smått bedrövad.
Nej, jag skulle bli en usel soldat.
Men skit i det nu.
Hur kvällen slutar? Nobody knows. Men det jag vet är att jag ska på kräftskiva nere hos Syskonen Larsson, och det ska bli fruktansvärt skoj. Tror på mycket folk och ett glatt humör, och förhoppningsvis lite uppehåll. Allt annat vore...trist.
Och småländska signalkräftor, är det nåt att ha? Jag har ingen aning, men kör stenhårt på det.
Hepp!
Det var de äldre mot de yngre, och nu har man ju kommit upp i den åldern att man tillhör de äldre - och självklart vann vi män! Med råge, måste jag få säga.
Jag blev träffad två gånger, både gångerna i sidan vid revbenen, nästan på samma ställe, och det är klart att det bränner till några sekunder, men det kunde ha varit mycket värre. Sedan fick jag två salvor i ansiktet, men det var först efter att kulan träffat planket och sedan stänkt igenom på mig - OCH DET GILLS JU INTE SOM EN TRÄFF!!!
Annars blir man ju lite smått galen i sådana här sammanhang. Man har militärkläder på sig och skyddsmask, och med ett fulladdat vapen i handen, tillsammans med sina stridskamrater, i ett grustag bland buskar, stenar och träbyggnader - det är inte för inte man skenar iväg lite i fantasin.
Samtidigt blir det ju lite på riktigt. Man blir träffad om man inte är försiktig, och det känns ju faktiskt lite grand. Plus att man inte får vara med och leka längre om man blir träffad, så det står ju lite på spel. Det blir lite puls.
Fast känslan av att skjuta mot någon, och faktiskt träffa, den är ju absurd. Man blir lite småkåt först, men sedan lite ångestdämpad och smått bedrövad.
Nej, jag skulle bli en usel soldat.
Men skit i det nu.
Hur kvällen slutar? Nobody knows. Men det jag vet är att jag ska på kräftskiva nere hos Syskonen Larsson, och det ska bli fruktansvärt skoj. Tror på mycket folk och ett glatt humör, och förhoppningsvis lite uppehåll. Allt annat vore...trist.
Och småländska signalkräftor, är det nåt att ha? Jag har ingen aning, men kör stenhårt på det.
Hepp!
Kommentarer
Trackback
