:)
Jag rider på en häst av stål, håller balansen alldeles själv. Jag är så glad att jag kan själv.
Hästen är lila, och just idag är det världens vackraste färg.
Jag lämnar en plats bakom mig som är bara min, fast egentligen också många andras. Kanske att jag aldrig återvänder, kanske bara för en dag, kanske kommer jag tillbaka. Oavsett så är jag så tacksam för att jag fått vara här så många gånger.
Jag färdas i frihet, fri och för stunden lycklig. Trött förvisso, men det är en börda som inte är värdig att kallas för börda. Jag ser kvällssolen som en tavla över ett landskap fri från ondska och olycka. Jag är så glad att jag får se detta. Jag är så tacksam att jag kan se detta.
Vinden susar, fåglarna kvittrar och bilarna brummar. Några barn cyklar, några spelar fotboll, några har bara roligt. Allt är en symfoni, livets melodi, och jag försöker inte ens sjunga med. Jag bara lyssnar, och jag är så tacksam för att jag får höra detta.
Det är inte en lång väg hem, men idag önskar jag att det var längre.
Någonstans där borta börjar jag skymta en plats som jag alltid har kallat hem. Hur förlorad jag än kommer att bli så kommer jag aldrig att förlora vägen hem. Den styr mig dit av sig själv.
Det är inte mycket och det är alldeles för mycket, men jag är glad att jag har tak över huvudet, en säng att sova och mat på bordet.
Där inne känner jag doften av någonting underbart ifrån spisen. Just idag är det världens godaste doft.
Någon möter mig, någon jag känner och älskar, och det är inte alla som kan säga det. Jag är barn till mina föräldrar, en juvel, och jag längtar tills när jag får leva deras liv, med egna juveler.
Jag säger "Hej" och "Hur har ni haft det idag", och jag är så glad att jag har någonting att säga, någon att säga det till, och att jag kan prata överhuvudtaget.
Det är inte mycket, jag vet, men det kanske ändå är det allra viktigaste. Allt det där lilla som man tar för givet varje dag, men som inte alltid är en självklarhet.
Man får tänka till ibland, och jag är så tacksam för att jag kan tänka alldeles själv.
Hästen är lila, och just idag är det världens vackraste färg.
Jag lämnar en plats bakom mig som är bara min, fast egentligen också många andras. Kanske att jag aldrig återvänder, kanske bara för en dag, kanske kommer jag tillbaka. Oavsett så är jag så tacksam för att jag fått vara här så många gånger.
Jag färdas i frihet, fri och för stunden lycklig. Trött förvisso, men det är en börda som inte är värdig att kallas för börda. Jag ser kvällssolen som en tavla över ett landskap fri från ondska och olycka. Jag är så glad att jag får se detta. Jag är så tacksam att jag kan se detta.
Vinden susar, fåglarna kvittrar och bilarna brummar. Några barn cyklar, några spelar fotboll, några har bara roligt. Allt är en symfoni, livets melodi, och jag försöker inte ens sjunga med. Jag bara lyssnar, och jag är så tacksam för att jag får höra detta.
Det är inte en lång väg hem, men idag önskar jag att det var längre.
Någonstans där borta börjar jag skymta en plats som jag alltid har kallat hem. Hur förlorad jag än kommer att bli så kommer jag aldrig att förlora vägen hem. Den styr mig dit av sig själv.
Det är inte mycket och det är alldeles för mycket, men jag är glad att jag har tak över huvudet, en säng att sova och mat på bordet.
Där inne känner jag doften av någonting underbart ifrån spisen. Just idag är det världens godaste doft.
Någon möter mig, någon jag känner och älskar, och det är inte alla som kan säga det. Jag är barn till mina föräldrar, en juvel, och jag längtar tills när jag får leva deras liv, med egna juveler.
Jag säger "Hej" och "Hur har ni haft det idag", och jag är så glad att jag har någonting att säga, någon att säga det till, och att jag kan prata överhuvudtaget.
Det är inte mycket, jag vet, men det kanske ändå är det allra viktigaste. Allt det där lilla som man tar för givet varje dag, men som inte alltid är en självklarhet.
Man får tänka till ibland, och jag är så tacksam för att jag kan tänka alldeles själv.
Kommentarer
Trackback
