Låt aldrig hoppet försvinna
Allsång på Skansen har varit grymt i år - och kvällens final var antagligen det bästa programmet i säsongen.
Jag menar...Björn Skifs och Loa Falkman. Säga vad man vill om deras musik, men det är två superstars vi pratar om. Björn Skifs är kanske Sveriges bredaste artist som sysslat med musik, tv, krog-show, revy, film, humor och allvar. Det är stort.
Och jag gillar Björn Skifs. Det finns en elegant och gentlemannamässig coolhet över honom. Han vet om sin storhet, spelar lite på den, men behöver samtidigt inte bevisa någonting.
Men mest gillar jag Loa Falkman. Herregud en sån karl! Jag älskar när han triumferat vandrar in, alldeles uppblåst och med pondus, till tonerna av en opera. Sedan, när han sjungit aningen för länge och publiken tröttnat och demonstrativt börjar klappa händerna - ja då sjunger han ett par minuter till. En sann diva, och som jag älskar det. Det är skitnödigt, men ack så förlösande i detta jante-lags-land.
Att han sedan sjöng Symfoni som allsång gjorde det hela bara än bättre, då det var en av mina första favoritlåtar efter att jag hört den på Melodifestivalen 1990.
Och sedan var det Triad. Måns sidekick Anton Lundqvist har ju tjatat om Triad ända sedan program ett, och först trodde jag att det bara skulle vara ett tillfälligt skämt. Men när han sedan fortsatte även i program tre och fyra så började jag fundera på om de ändå inte skulle dyka upp i finalprogrammet. Men det kändes så långt bort att jag inte vågade tro på det.
Så kom då kvällen finalprogram, och ju mer minuterna började ticka mot slutet så började jag vrida mig otåligt. Och så, fem minuter ifrån slutet, så började kören. "Tom-tom-tom-tom tom-tom-tom tomtom-tom-tom", Triad började spela - och sedan sjöng hela Skansen Tänd ett ljus. Så vackert, så magiskt, så fint. Speciellt i dessa tider med allt som har hänt.
Ett väldigt värdigt avslut på en fin säsong av Allsång på Skansen.
Jag menar...Björn Skifs och Loa Falkman. Säga vad man vill om deras musik, men det är två superstars vi pratar om. Björn Skifs är kanske Sveriges bredaste artist som sysslat med musik, tv, krog-show, revy, film, humor och allvar. Det är stort.
Och jag gillar Björn Skifs. Det finns en elegant och gentlemannamässig coolhet över honom. Han vet om sin storhet, spelar lite på den, men behöver samtidigt inte bevisa någonting.
Men mest gillar jag Loa Falkman. Herregud en sån karl! Jag älskar när han triumferat vandrar in, alldeles uppblåst och med pondus, till tonerna av en opera. Sedan, när han sjungit aningen för länge och publiken tröttnat och demonstrativt börjar klappa händerna - ja då sjunger han ett par minuter till. En sann diva, och som jag älskar det. Det är skitnödigt, men ack så förlösande i detta jante-lags-land.
Att han sedan sjöng Symfoni som allsång gjorde det hela bara än bättre, då det var en av mina första favoritlåtar efter att jag hört den på Melodifestivalen 1990.
Och sedan var det Triad. Måns sidekick Anton Lundqvist har ju tjatat om Triad ända sedan program ett, och först trodde jag att det bara skulle vara ett tillfälligt skämt. Men när han sedan fortsatte även i program tre och fyra så började jag fundera på om de ändå inte skulle dyka upp i finalprogrammet. Men det kändes så långt bort att jag inte vågade tro på det.
Så kom då kvällen finalprogram, och ju mer minuterna började ticka mot slutet så började jag vrida mig otåligt. Och så, fem minuter ifrån slutet, så började kören. "Tom-tom-tom-tom tom-tom-tom tomtom-tom-tom", Triad började spela - och sedan sjöng hela Skansen Tänd ett ljus. Så vackert, så magiskt, så fint. Speciellt i dessa tider med allt som har hänt.
Ett väldigt värdigt avslut på en fin säsong av Allsång på Skansen.
Kommentarer
Trackback
