Jag ska nog lyckas

Jag var på gymmet i morse - och riktigt tidigt ska ni veta, klockan halv åtta för att vara exakt, men det hör inte hit, ville bara få det sagt - och väl där fick jag sällskap.
     En till synes rar äldre kvinna kom dit och börja köra. Ganska hårt faktiskt, och jag blev väldigt imponerad och tänkte att "Hoppas jag orkar hålla igång så där när jag är i den åldern".
     Men sedan hände någonting märkligt. Det kändes som att vi började tävla om vem orkar mest. Först trodde jag att det bara var inbillning, men efter en stund började jag inse att det kanske inte var så.
     Det finns ju inte så överdrivet många maskiner att jobba med, så det blev ju som så att man gick runt och använde en maskin som den andre nyss hade använt, och det var där psykningarna satte igång. Efter att någon använt, till exempel, benlyfts-maskinen så var den andre snabbt där och ökade på vikterna.
     Jag tänkte att "det här är ju löjligt, jag är ju en ung man i mina bästa år, hon kan ju inte jämföra sig med mig" - men kruxet är ju att jag tappat det mesta av styrkan i högerbenet efter knäoperationen, så det blev ändå att vi var någorlunda jämbördiga, men en liten fördel till mig.
     Men jag hade mitt ess i benpress-maskinen. Där orkar jag ändå ta ganska mycket, och jag tänkte att "här kommer hon få minska på vikterna när det är hennes tur". Så efter en stund satte hon sig där efter mig, och mycket riktigt började hon mixtra med vikterna. Jag var belåten och kände mig stark. Trodde jag.
     När jag sedan, för sista gången, skulle använda benpress-maskinen så kom chocken. Fanskapet hade ju ökat vikterna med 10 kg!
     Då kände jag mig lite värdelöst.
     Men vänta bara, några månader till så har jag ökat benpressen med 40 kg. SÅ DET SÅ!