Framtid, yrken och drömmar
Ibland önskar jag att jag hade velat bli snickare, eller elektriker, eller målare, eller svetsare, eller mekaniker, eller rörmokare. Det hade varit så mycket enklare då, vill jag tro.
Nu menar jag inte att dessa exempel av yrken skulle vara enkla på nåt vis, som vilken dåre som helst skulle kunna utöva, absolut inte - men det handlar ändå om basic-yrken som möjligtvis är enklare att få jobb inom.
Jag hade älskat om jag i tidig ålder, eller som 15-åring, sagt att "Japp! Jag ska bli snickare!". Tre år på gymnasiet och sedan jobb resten av livet. Enkelt och smidigt.
Nu tror jag ju inte att det är så enkelt och smidigt, men ni kanske förstår lite grand hur jag tänker.
Det kanske är så att dessa yrken är "hjärndöda yrken" som varje snickare och målare och elektriker önskar att de slapp vareviga dag, vad vet jag - men jag kan ändå bli lite avundsjuk på dem ibland.
Istället går jag här och drömmer om att bli författare. Hallå taskig pension.
Jag kunde val knappats ha gjort det mycket svårare för mig själv, för författar-yrket är ingen dans på rosor. Få författare, endast ett litet antal, lyckas leva på enbart att skriva böcker, resten måste ut och föreläsa eller knäcka lite extra vid sidan om.
Men vad ska jag göra? Ska jag tänka "Äsch, det där går aaaaaldrig" och ge upp utan att ens försöka? Ska jag strunta i mina drömmar och bara gå runt och längta efter ett annant liv? Nej, det är det här jag vill göra, och det finns ingenting annat som intresserar mig.
Förutom redigering, faktiskt. Det är jävligt roligt. Jag har ju börjat lite smått, och tanken är att det ska växa framöver, om det blir som jag vill.
Just nu sitter jag och redigerar våra gamla familjeband som vi har på VHS. Jag har alltid haft svårt för att på gamla bilder och filmer, jag blir så sentimental och längtar tillbaka, men jag har blivit bättre med åren.
För några minuter sedan föddes Lillebror på bandet. Far filmade allting, och det var en hemsk upplevelse att titta på fast med ett vackert resultat.
Men jag har svårt att förstå att det är Lillebror som ligger där alldeles nyfödd. Dels påminner han om en asiatisk liten gosse med sina smala ögon, dels är han alldeles skrynklig, och dels är han alldeles mörkhårig. Men det är ju han, min lille bubbe. Bubbidubbidubbidu.
Aja, så kanske min framtid ser då, förhoppningsvis. Lite skrivande och lite redigering. Vi får se, vi får hoppas.
Nu menar jag inte att dessa exempel av yrken skulle vara enkla på nåt vis, som vilken dåre som helst skulle kunna utöva, absolut inte - men det handlar ändå om basic-yrken som möjligtvis är enklare att få jobb inom.
Jag hade älskat om jag i tidig ålder, eller som 15-åring, sagt att "Japp! Jag ska bli snickare!". Tre år på gymnasiet och sedan jobb resten av livet. Enkelt och smidigt.
Nu tror jag ju inte att det är så enkelt och smidigt, men ni kanske förstår lite grand hur jag tänker.
Det kanske är så att dessa yrken är "hjärndöda yrken" som varje snickare och målare och elektriker önskar att de slapp vareviga dag, vad vet jag - men jag kan ändå bli lite avundsjuk på dem ibland.
Istället går jag här och drömmer om att bli författare. Hallå taskig pension.
Jag kunde val knappats ha gjort det mycket svårare för mig själv, för författar-yrket är ingen dans på rosor. Få författare, endast ett litet antal, lyckas leva på enbart att skriva böcker, resten måste ut och föreläsa eller knäcka lite extra vid sidan om.
Men vad ska jag göra? Ska jag tänka "Äsch, det där går aaaaaldrig" och ge upp utan att ens försöka? Ska jag strunta i mina drömmar och bara gå runt och längta efter ett annant liv? Nej, det är det här jag vill göra, och det finns ingenting annat som intresserar mig.
Förutom redigering, faktiskt. Det är jävligt roligt. Jag har ju börjat lite smått, och tanken är att det ska växa framöver, om det blir som jag vill.
Just nu sitter jag och redigerar våra gamla familjeband som vi har på VHS. Jag har alltid haft svårt för att på gamla bilder och filmer, jag blir så sentimental och längtar tillbaka, men jag har blivit bättre med åren.
För några minuter sedan föddes Lillebror på bandet. Far filmade allting, och det var en hemsk upplevelse att titta på fast med ett vackert resultat.
Men jag har svårt att förstå att det är Lillebror som ligger där alldeles nyfödd. Dels påminner han om en asiatisk liten gosse med sina smala ögon, dels är han alldeles skrynklig, och dels är han alldeles mörkhårig. Men det är ju han, min lille bubbe. Bubbidubbidubbidu.
Aja, så kanske min framtid ser då, förhoppningsvis. Lite skrivande och lite redigering. Vi får se, vi får hoppas.
Kommentarer
Trackback
