Jag ska nog lyckas

Okej, året började med en riktig fadäs. Igen. För det var inte första gången, men jag lyckades i alla fall karva ett stort jack i nacken när jag skulle gå loss med rakhyveln och tunna ut håret lite - så det blev till att klippa bort det mesta. Jag sparade endast toppen, och det blev ju lite trendigt men inte alls vad jag hade planerat.

Januari:










Men det växte ändå hyfsat snabbt ut, och framåt våren började det kännas okej igen, så till den milda grad att jag kunde strunta i slicket och lägga luggen framåt igen.

April:








Lagom till sommaren hade det vuxit ut ordentligt, och luggen verkade leva ett eget liv. Den växte så det knakade.

Juni:








Plötsligt såg det ut så här:




Men då blev det till att klippa luggen. Dels kliade det i ögonen, dels hade jag tröttnat, dels ville jag mer mot Liam Gallagher.

Juli:






Men det kliade fanimej ännu mera, och jag kände mig aldrig tillfreds med håret - så jag gick då tillbaka till förra sommarens look. Det vill säga; kortare lugg, längre sidor och lite rufsigt längst upp.

September:






Men jag fick hålla på och pilla en jävla massa med saxen, jag blev aldrig riktigt nöjd. Det var först när det fått sätta sig och växa lite som jag började bli nöjd.

Oktober:








Plötsligt hade det växt så pass att jag inte visste vad jag skulle göra av det. Så det blev klassikern "Dra handen igenom det".

November:




Och så har vi kommit till nuet. Längre i nacken, lite kortare sidor och ännu kortare lugg.




För det jag vill ha är detta:




Ja, vilket hår-år! Det har verkligen varit upp och ner. Mest ner faktiskt, när jag tänker efter. Men skit i det, nu känns det bra. Grymt bra, till och med.
     Nu tar vi sats mot ett nytt hår och nya hårliga äventyr.