Så var det
Så är då Så mycket bättre slut för den här gången, och det är ganska lätt att konstatera att amdra säsongen inte alls blev lika bra som första säsongen. Det fanns en annan uppsluppenhet och familjär stämning i den första säsongen som inte riktigt infann sig i den andra säsongen. Inte som jag uppfattade det i alla fall.
Det kan ju ha att göra med att det var mer inåtvända artister den här säsongen, men när de väl försökte öppna upp och varar varma så kändes det inte alltid på riktigt. Det fanns en större medvetenhet kring programmet och de visste vilka strängar de skulle spela på för att det skulle bli "mysigt", och i och med det blev det aldrig så. Mysigt. Känslan var den att alla, förutom E-type möjligtvis, var där för att kränga skivor och turnéer.
Men, fullt så illa var det inte ändå. Det blev ändå bra program, allra helst mot slutet när artisterna lärt känna varandra och blivit lite mer möra. Hade säsongen börjat där, i de två sista programmen, och sedan fortsatt, så hade det nog blivit riktigt bra.
De som levererade vid sidan av musiken var Mikael Wiehe och Timbuktu. Wiehe var roliga farbrorn och Timbuktu var humörhöjaren. Rent musikaliskt var ju Laleh i en klass för sig, men även där levererade också Wiehe med sina Neil Young-doftande tolkningar.
Lena Philipsson var dock en besvikelse, på alla plan, medan E-type, Ledin och Eva Dahlgen var som jag förväntade mig. Dock förvånade E-type mig genom att vara så genomsnäll och superödmjuk, men jag gillade det.
Artisternas bästa tolkningar var: Laleh - Ängeln i rummet (av Eva Dahlgren), E-type - Snö (av Laleh), Mikael Wiehe - Jag ropar ditt namn/Calling your name (av E-type), Tomas Ledin - Bjurö klubb (av Laleh), Eva Dahlgren - This is the way (av E-type), Timbuktu - Kamouflage/Invicible (av Laleh), Lena Philipsson - Vem kan man lita på (av Mikael Wiehe).
Nu ser jag fram emot nästa säsong. Jag fortsätter att tjata om att jag vill se Björn Skifs, han känns som klippt och skuren för Så mycket bättre. Liksom Magnus Uggla. Varför inte Annika Norlin eller Marit Bergman? Nisse Hellberg från Wilmer X? Loa Falkman! Oj, det finns många roliga namn.
Det kan ju ha att göra med att det var mer inåtvända artister den här säsongen, men när de väl försökte öppna upp och varar varma så kändes det inte alltid på riktigt. Det fanns en större medvetenhet kring programmet och de visste vilka strängar de skulle spela på för att det skulle bli "mysigt", och i och med det blev det aldrig så. Mysigt. Känslan var den att alla, förutom E-type möjligtvis, var där för att kränga skivor och turnéer.
Men, fullt så illa var det inte ändå. Det blev ändå bra program, allra helst mot slutet när artisterna lärt känna varandra och blivit lite mer möra. Hade säsongen börjat där, i de två sista programmen, och sedan fortsatt, så hade det nog blivit riktigt bra.
De som levererade vid sidan av musiken var Mikael Wiehe och Timbuktu. Wiehe var roliga farbrorn och Timbuktu var humörhöjaren. Rent musikaliskt var ju Laleh i en klass för sig, men även där levererade också Wiehe med sina Neil Young-doftande tolkningar.
Lena Philipsson var dock en besvikelse, på alla plan, medan E-type, Ledin och Eva Dahlgen var som jag förväntade mig. Dock förvånade E-type mig genom att vara så genomsnäll och superödmjuk, men jag gillade det.
Artisternas bästa tolkningar var: Laleh - Ängeln i rummet (av Eva Dahlgren), E-type - Snö (av Laleh), Mikael Wiehe - Jag ropar ditt namn/Calling your name (av E-type), Tomas Ledin - Bjurö klubb (av Laleh), Eva Dahlgren - This is the way (av E-type), Timbuktu - Kamouflage/Invicible (av Laleh), Lena Philipsson - Vem kan man lita på (av Mikael Wiehe).
Nu ser jag fram emot nästa säsong. Jag fortsätter att tjata om att jag vill se Björn Skifs, han känns som klippt och skuren för Så mycket bättre. Liksom Magnus Uggla. Varför inte Annika Norlin eller Marit Bergman? Nisse Hellberg från Wilmer X? Loa Falkman! Oj, det finns många roliga namn.
Kommentarer
Trackback
