Vilken sanslöst skön känsla!
Vilken underbar träning! Även fast jag bara var med på en passningsövning och sedan höll mig vid sidan av. Men - jag sköt! JAG SKÖT! Herrejävlar vad jag sköt.
Det är ju som så att man blir lite feg efter en knäoperation. Man tror inte på knät, man litar inte på att det håller. Jag har ju kunnat slå bredsidor och så utan att vara alltför orolig, men ända sedan den där incidenten på en träning för typ en månad sedan, då jag trodde jag sparkat sönder korsbandet igen, så har jag hållit mig ifrån att sparka på en boll.
Men, efter att ha kört på gymmet ännu hårdare och även börjat löpa lite lätt så har det succesivt känts mycket bättre. På träningen förra lördagen började jag så rulla en boll mot en vägg, bredsidor, hårdare och hårdare, och det kändes okej. Sedan införskaffade jag mig ett knäskydd i veckan som ska underlätta lite under rehabiliteringen vid löpning och så, och i och med det har det känts ännu bättre.
Så hoppade jag in på första passningsövningen på dagens träning, och det kändes okej, men längre än så ville jag inte gå, så därefter gick jag av. Jag löpte lite grand, gjorde några övningar, sedan började jag slå bollen mot en vägg igen. Först bredsidor, det är inga problem, men sedan, rent instinktivt, drog jag till med en hård vrist. Först blev jag lite förvånad över mitt tilltag, men när jag märkte att det inte gjorde ont så fortsatte jag. Hårdare och hårdare och med allt större frenesi. Plötsligt stod, nej sprang, jag där och sköt som en dåre mot väggen. Jag sköt och sköt och sköt och kände ingen smärta i knät. Var jag glad? Nej. Jag var överlycklig, om än väldigt diskret. Jag skrek av lycka inombords. Tänk att man kan bli så glad över att slå en boll mot en vägg. Om och om igen.
Nu känner jag verkligen att jag är på gång. Det saknas fortfarande lite muskler, men framförallt kondition. Och knät reagerar en aning när jag ansträngt det en längre tid. Men det är inte bråttom. Jag har tid. Men jag är på gång.
Det är ju som så att man blir lite feg efter en knäoperation. Man tror inte på knät, man litar inte på att det håller. Jag har ju kunnat slå bredsidor och så utan att vara alltför orolig, men ända sedan den där incidenten på en träning för typ en månad sedan, då jag trodde jag sparkat sönder korsbandet igen, så har jag hållit mig ifrån att sparka på en boll.
Men, efter att ha kört på gymmet ännu hårdare och även börjat löpa lite lätt så har det succesivt känts mycket bättre. På träningen förra lördagen började jag så rulla en boll mot en vägg, bredsidor, hårdare och hårdare, och det kändes okej. Sedan införskaffade jag mig ett knäskydd i veckan som ska underlätta lite under rehabiliteringen vid löpning och så, och i och med det har det känts ännu bättre.
Så hoppade jag in på första passningsövningen på dagens träning, och det kändes okej, men längre än så ville jag inte gå, så därefter gick jag av. Jag löpte lite grand, gjorde några övningar, sedan började jag slå bollen mot en vägg igen. Först bredsidor, det är inga problem, men sedan, rent instinktivt, drog jag till med en hård vrist. Först blev jag lite förvånad över mitt tilltag, men när jag märkte att det inte gjorde ont så fortsatte jag. Hårdare och hårdare och med allt större frenesi. Plötsligt stod, nej sprang, jag där och sköt som en dåre mot väggen. Jag sköt och sköt och sköt och kände ingen smärta i knät. Var jag glad? Nej. Jag var överlycklig, om än väldigt diskret. Jag skrek av lycka inombords. Tänk att man kan bli så glad över att slå en boll mot en vägg. Om och om igen.
Nu känner jag verkligen att jag är på gång. Det saknas fortfarande lite muskler, men framförallt kondition. Och knät reagerar en aning när jag ansträngt det en längre tid. Men det är inte bråttom. Jag har tid. Men jag är på gång.
Kommentarer
Trackback
