Jag ska nog lyckas

Det har inte gått mig obemärkt förbi att det är Alla hjärtans dag idag. Det är väl fint och så med en dag som uppmärksammar kärleken. En kärlekens dag. Men för mig, personligen, så är det svårt att ta till sig den. Vad ska jag med den till egentligen?
     Visst, kärlek är ingenting man behöver vara två för att tillåtas ta del av - man har ju ofta familj och vänner att dela kärlek med. Men någonstans, på ett märkligt sätt, så känns det som att denna dag tillhör världens alla par. Jag kanske har fel, men så känner jag.
     Sedan finns det de som grymtar och säger "Vaddå? Måste det bara finnas en dag som man är kärleksfull och visar sin uppskattning på? Borde det inte vara så alla dagar?", medan andra säger "Vaddå, det är väl bra att man uppmärksammar kärleken så här, för att påminna om hur mycket man tycker om någon". Det finns ju för- och nackdelar med båda åsikterna.
     Man kan ju tycka att det ska vara Alla hjärtans dag alla dagar om året, men det är ju väldigt svårt. Det är ju väldigt lätt att halka in i ekorrhjulet och slentrianälska varandra, och då kan det ju vara bra med en sån här dag. Ett slags wake up call i förhållandet, "Just ja, jag älskar ju dig. Jag älskar dig mer än du någonsin kan föreställa dig". Fast samtidigt, det borde inte vara så. Kärleken ska inte behövas påminnas om. Den borde finnas där, i ryggraden, varje dag.
     Men, äh, jag tror nog jag kan konstatera att jag är för den här dagen. Det är en jävla fin dag, på alla sätt och vis - och den tillhör alla. Kärleken är lika mycket "du och jag" som "vi, allihopa". Länge leve kärleken!