Jag ska nog lyckas

Det är märkligt hur en dag utvecklar sig.
    Det börjar alltid med att jag är dyngtrött när jag kliver upp, hur många timmar jag än sovit, och tänker: "Vad skönt det ska bli att få komma hem så att man får gå och lägga sig igen", vilket jag sedan aldrig gör när jag väl kommer hem. Därefter varierar det.
    Idag på förmiddagen var jag stelfrusen och lite smått irriterad, och tänkte: "Det här blir en lång dag...". Senare, efter lunchen, stod jag i den underbara februarisolen och kände hur bara härligt allting var. Och den humörsvängningen förändrade sig inte så mycket efter det.
    Nu är jag ganska hungrig, men annars vid gott mod.