Jag ska nog lyckas

Var hos sjukgymnasten idag för mitt knä, och där fick jag det besked jag minst av allt ville ha. Jag hade hoppats på menisken eller nåt med ledbandet, men det är dessvärre korsbandet det rör sig om.
     Han tog en titt när jag gjorde ett par knäböj, sedan kände han lite och vickade på benet upp och ner och konstaterade direkt "Ja du har ju en skada på korsbandet". Pang boom! Ridån ner.
     Jag trodde verkligen inte att det skulle vara så allvarligt, för mig har en korsbandsskada alltid stått för det värsta som kan hända, typ. Det har alltid kännts som en någonting väldigt allvarligt, och jag som aldrig haft en rejäl skada i mitt liv kunde inte riktigt identifiera mig med det.
      Hur pass allvarligt det är kunde ha såklart inte säga, då måste man ju inte på magnetröntgen för att se det, men klart är väl i alla fall att det inte blir någon fotboll på ett bra tag. Så lät det, i alla fall. Det blir till att bygga upp knäet igen med styrka och rehabilitering.
      Det här var inte alls vad jag hade tänkt mig om den här säsongen. Efter förra årets förlorade säsong så skulle ju det här bli min revansch. Jag skulle komma tillbaka och göra bättre ifrån mig än någonsin, och så blir det ett bakslag det första som händer.
      Jag vet ju inte alls hur lång tid det här kommer att ta för att bli bra. Enligt sjukgymnasten kunde det ta ungefär 20 veckor, beroende på hur pass illa det är, men kanske kunde det gå snabbare och kanske kunde det ta längre.
      Ja...så det har varit en ganska tung dag. Först var jag ganska tom och kunde inte riktigt fatta det, sedan var jag mest arg och ledsen och besviken. Men nu har jag accepterat att det är som det.
      Det finns ju två alternativ - antingen ger jag upp direkt och lägger ner säsongen redan nu, eller så krigar jag som en dåre för att komma tillbaka ännu starkare och bättre än tidigare.
      Det första alternativet har inte ens snuddat min hjärna. Vägen tillbaka har redan börjat.