Jag ska nog lyckas

Fotbollsträning ikväll. Fast så mycket fotboll blev det inte. Ingenting faktiskt. En timmes cirkelträning med styrka följdes av ett tufft löppass.
     Men nån löpning blev det inte för mig, det klarar inte mitt knä av. Då insåg jag hur förstörd jag blivit av att ha spelat fotboll i hela mitt liv, för faktum är att jag såg på med avund hur de andra grabbarna slet och grimaserade av den tuffa löpningen. Jag har aldrig tyckt om löpträning, aldrig någonsin - men nu såg det nästan roligt ut. Nästan. Jag hade verkligen velat vara med där, faktiskt. Man är allt en riktig dåre, ändå.

* * *

Och Foppas comeback har inte passerat mig obemärkt förbi. Jag älskar det. Att han är så envis och tjurig. Att han vägrar att ge sig och vägrar lyssna på alla som säger att han borde ge upp och att han är slut. Jag älskar hans "jag ska visa dom jävlarna"-inställning och älskar att han vid 37 års ålder, efter OS-guld, VM-guld och Stanley cup-bucklor, fortfarande brinner för hockeyn.
     Jag har sagt det förr och säger det igen; jag hoppas verkligen att det håller den här gången. Det vore så enormt värdigt.

* * *

Och Sveriges bästa filmskurk genom tiderna, Wall Enberg, har dött. Tack för alla magiska stunder, Per Grundén.