Mästerkocken
Det är mycket mat-program på tv just nu. Dels är det diverse program där vanliga människor bjuder andra vanliga människor på mat för att sedan få betyg, dels är det program där man ska tävla om att vara bäst i köket och göra godast mat, och dels är det kockar, kända som okända, som står och lagar mat och tipsar om smarrigheter.
Jag beundrar människor som kan lag mat på riktigt. Speciellt män, för det känns som att de är underdogs i det här ämnet. Jag är en neandertalare, jag vet.
Nåväl, ofta när jag själv lagar mat så drabbas jag av hybris. Jag får för mig att jag är en mästerkock som handskas med råvaror med samma precision som en urmakare handskas med klockor.
Jag fattar vant tag om stekspaden och rör om stekpannan, varpå jag smakar av från den kokande kastrullen. Allt sitter i ryggraden, jag behöver inte fundera. Jag känner "Jag kan det här! Jag behärskar det här! Jag har gjort det här förut, jag vet vad jag gör!".
Jag tar fram durkslaget och häller ner det kokande vattnet och maten i den, sköljer ur kastrullen snabbt och i en sidledsförflyttning kastar jag kaxigt kastrullen från vänsterhanden till högerhanden, där den landar i samma ögonblick som jag är på väg att ställa in den i skåpet.
Jag serverar på en tallrik. Först det som ligger i durkslagen och sedan tar jag stekpannan och föser ner dess innehåll på tallriken. Det är färdigt. Jag har gjort det igen. En grandios måltid, lagad på ett sätt som bara få, om ens någon annan än jag, klarar av. Jag är stolt, nästan lite mallig
Sedan vaknar jag och inser att jag lagat korv och makaroner.
