Jag ska nog lyckas

Stora delar är ganska dimmiga och vaga, andra delar minns jag bestämt.
    Jag tror det började någonstans med att jag, KåGe och Plura var på konsert för att se Lasse Winnerbäck spela. Plura rökte konstant.
    Efter spelningen anslöt Winnerbäck till vårt sällskap, och vi fyra begav oss till nåt ställe för att se på Pluras matprogram Mauro & Pluras kök. Men stället var stängt, så vi satte oss snopna i Pluras gamla minibuss och körde iväg.
    Jag sa att "det var synd att vi inte kunde se programmet eftersom att det var det avsnittet då Lasse var gäst i köket", och det hade Plura och KåGe ingen aning om, men Lasse fnissade gott åt det.
    Sedan somnade KåGe och Winnerbäck, medan jag klättrade fram till Plura som körde. Det hade blivit kväll, sen kväll, och solen höll på att gå ner bakom ett berg i horisonten. "Det är vackert", sa jag. "Vackert, ja", sa Plura. "Så in i helvete vackert".
    Därefter började vi prata om städer och platser. Helt plötsligt började vi lattja med tanken om att åka iväg och resa tillsammans. Plura hade många annorlunda, men häftiga, förslag. "Alaska vore ballt", sa han. "Och Detroit", av alla städer. Sedan bestämde vi också New York, så klart, och Indien.
    I min iver slängde jag ur mig "Los Angeles har jag aldrig varit i", men eftersom att jag var lite rädd för att Plura skulle tycka det var ett fånigt förslag så la jag snabbt till "...fast det är väl ungefär som alla andra storstäder".
    "Sao Paulo", sa Plura. "Va?", sa jag. "Sao Paulo, i Brasilien. Har du varit där?", fortsatten han. "Nej, men det vore häftigt! Dit har jag alltid velat åka", ljög jag.
    Jag ville aldrig att stunden skulle ta slut. Jag och Plura, ensamma i natten i en minibuss, på en väg som jag inte hade någon aning om vart den ledde. Jag var så lycklig och upprymd. Jag och min vän Plura.

Men man vaknar ju alltid nån gång ur drömmen, och den här gången kändes det inte så dåligt faktiskt. Mer som ett fint minne.